Arkiv

Inlägg taggade ‘triggers’

Till sjöss

augusti 9th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Landstigning på välkänd mark
Vädret kunder knappast varit bättre. Solen sken från en snudd på klarblå himmel hela dagen. Inne i veckan beslöt B och jag mig för att, tillsammans med Pa, ta vår nya tradition i hand och även denna sommar åka på en dagsutflykt till en av holmarna, småöarna ute emot havet till. Vi gjorde det lite tidigare på sommaren ifjol, men det mesta var som det var då. Lite mera folk nu och lite bättre väder. Det blev på det stora hela en riktigt angenäm dag ute i det fria (både uppe på däck och iland).
För att nu gå rakt på sak och uppmärksamma det som var lite mindre trevligt med hela denna annars så trevliga dag så var det tydligen så att traktens hundägare, liksom jag själv, ansåg att denna dagen var en alldeles förträfflig dag för friluftsliv. Vi hade med andra ord sällskap av flera jättelika bjässar till hundar och en och annan lite mindre skrämmande varelse.
Hundar är en trigger för mig. Big time. Jag har svårt att hantera hundar och undviker dem helst om jag bara kan. På holmen ute i skärgården var det inte riktigt lätt att undvika dem. De fanns liksom överallt. Det bidrog förmodligen till att jag dissocierade en liten sväng efter ett par timmars vistelse bland dessa grymma djur (grymma i mina barnaögon vill säga, förmodligen helt otroligt gulliga familjehundar till vardags). Jag kunde inte riktigt hantera stressorn i fråga. Förmodligen borde man åtminstone såhär efteråt se det som välbehövlig träning. På ett sätt gick det faktiskt bra, trots mina svårigheter i att fokusera. Nästa år, då vi stiger ombord på färjan nästa gång, då skall jag minsann ha full kontroll, vara avslappnad och bara tillåta mig att njuta.
peppar, peppar…
Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar: , ,

Fest på stan -har sovit hela dan

augusti 8th, 2009 Inga kommentarer

Jag är inte, och har aldrig varit någon riktig festprisse. Jag gillar inte stora folksamlingar. Jag är de små sammanhangens individ. Det är så att jag alldeles utmärkt kan hantera ett auditorium fullt av folk och jag kan stå inför en större publik utan problem, det är bara det att jag inte klarar av att vara i publiken. Jag fixar inte det där när folk kan komma bakifrån, när jag inte har kontroll över potentiella hot och när jag inte har överblick över allt och alla som rör sig omkrin mig.
Helt ovetandes om vad som var på gång promenerade jag och Pa i solgasset in mot stadens centralare delar. Vi skulle egentligen till en garnbutik (babykoftor på gång just nu) som sedermera visade sig vara stängd, så vi fick gå till en av dem nere på stan. Det var en trevlig promenad. Vi gick ganska långsamt, strosade omkring, pratade familjeplanering och renovering av fastigheter. Vädret var toppen. Det var lugnt på promenadstigen vid parken. En man som ville ha en cigarett inledde ett samtal. Innan vi lämnade honom hann han undra ifall vi var från Iran eller Irak — för min del var det första gången som någon tagit mig för att vara från mellanöstern. Pa är kurd så förmodligen var det sällskapet som föranledde frågan. Hur som helst, (ni märker -jag har inget att säga men pratar på ändå-) kom vi snart fram till staden i samma veva som några Bolivianska och Colombianska dansare precis hade kommit igång och inlett festfirandet med takt och musik, sambakarnevalen var igång, marknadsstånden täckte gatorna och överallt -verkligen överallt- kryllade det av människor. Och då var klockan inte mer än lunchtid och festivalen hade knappt hunnit att starta en gång.
Efter en dryg halvtimme var jag slut. Trött, så trött så trött.
Triggers fanns överallt. Efter ett tag gav jag upp. Jag och Pa (som gillar stoj och stök, musik och fest) knallade sakteliga hemåt. Efter fyra timmar utanför min dörr var jag totalt slut, oförmögen att hålla mig vaken somnade jag och sov djupt fram till halv nio då jag var tvungen att stiga upp, -för att kunna förbereda mig för natten…

När man talar om trollen… jag tror alldeles bestämt att den kommit hit nu, -natten alltså. Om jag kommer att kunna somna om? Lita på det, jag är fortsatt helt fullkomligt slut.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

112 34 Stockholm

april 25th, 2009 Inga kommentarer
Det blev en utfärd idag trots allt, -men det hängde på håret (och delvis på halsen) men det blev av. Således åkte vi, jag och Pe, in mot Stockholm och Kungsholmen vid halv tio snåret och spenderade dagen där och i Vasastan med att flanera omkring, äta italienskt, titta på böcker och folk och mest bara vara. Vi hade det rätt trevligt, Pe och jag (för att inte säga riktigt trevligt). Jag blev dissociativ ett par gånger, vilket var mindre än jag räknat med. Jag är nämligen så oerhört känslig för alla små rörelser, ljud, intryck och saker som annars hänger i luften (och då menar jag inte pollen – även om det också påverkar) att jag blir extremt trött väldigt lätt. ALLT registreras (man måste ju vara på sin vakt). Till sist orkar jag inte och stänger ute det mesta i stället. Går in i mig själv. Dissocierar. Efter en dag av intensiv koncentration behöver jag därför desperat vila.

Samtidigt som jag nu går och knyter mig och kryper ner inför natten (som kommer att spenderas i halvsittande ställning pga luftrören) kan jag känna mig ganska nöjd; inte nog med att dagen varit nog så trevlig, jag har också kommit att uppskatta det lilla faktum att det inte precis utanför mitt fönster frodas lika många hasselträd som det gör borta vid Odenplan och att jag här, från min balkong, faktiskt inte hör varken essingeleden eller tågtrafiken in till city (något city; vilket som helst). Jag är helt enkelt förskonad, men ändå lyckligt lottad på så vis att jag, om jag vill, kan transportera mig till någon större stad, vilken som helst, och lyssna på alla de ljuden, se alla de sakerna; (udda) människorna och märkliga tingen som hör storstaden till; om jag vill alltså, någon gång i (halv)året sådär.

(Det bör kanske tilläggas att jag visst bott i en större stad tidigare och att jag -visst- trivdes där som fisken i vattnet, men det var då och nu är nu och just nu är jag trött, så trött…)
God natt!
”Detta är ett fotomontage” som det brukar heta i tidningarna. Pe inmonterad framför Odengatan.
Categories: Allmänna tankar Taggar: ,

Påsklov

april 7th, 2009 Inga kommentarer

(Det är fortfarande problem med inloggningen och servern -förmodar jag- på bloggproffs. Vissa inlägg och uppdateringar försenas därför. Hoppas på överseende.)

PÅSK. Stilla veckan är ingen stilla vecka för mig. Var ute på eftermiddagen och tog en fika på stan med U och blev väldigt medveten om hur intensivt allting på stan var. Människor som gick omkring överallt. Påskris och kycklingar i rondellerna och folk, folk, -överallt folk. Vi fick vår kopp kaffe och insikten om påskens nära förestående slog mig kraftigt. Började kallsvettas och känna mig tung, yr och ofokuserad, lite utanför allt det som skedde runt mig.
Dimman hänger sig kvar och det dunkar i huvudet; Påsklov. ”Jag vill inte” snurrar i mitt huvud. Vill inte vad? Jag är inte säker. Jag vill bara inte. Lov överhuvudtaget är skrämmande. Påsklov alldeles särskilt skrämmande; åtminstone just nu. Jag har egentligen ingenting att vara rädd för längre. Jag är så fullt medveten om det och ändå skrämmer det mig så mycket. Påsklov. Nej, det jag behöver är ett riktigt påsklov – ledighet från påsken , eller snarare från mina associationer till den samma.
Jag behöver vila.

Categories: Dissociation, Trauma Taggar: ,

Till kusten!

februari 21st, 2009 3 kommentarer
Det händer inte så ofta, men imorse hände det. Kvart över fyra vaknade jag fullkomligt klarvaken och kände mig hur utvilad som helst. För att sysselsätta mig de arla morgontimmarna (jag övervägde att städa men kom på att det kunde störa grannarna) tog jag till en av de bästa saker jag vet; jag kröp ner under täcket, med några stora kuddar staplade under skuldror och nacke och började till att läsa. Det jag valde som morgonlektyr var ”Terapins gåva” av Irvin D Yalom (en bok som jag gärna skulle se att min egen terapeut skulle inspireras av – nog om det). Jag hann med att läsa 150 sidor innan jag gick ner till köket och tog mig min frukost. Det var ett riktigt skönt sätt att börja dagen (och då skall du veta att jag på intet vis av någon någonsin ansetts vara en morgonmänniska).
Det är inte så många minuter sedan vi kom tillbaka hem. Redan för flera veckor sedan beslöt vi att åka ut till kusten just idag, egentligen skulle min vän B köra hela sträckan för att agera chaufför åt sin bror, men hur det nu kom sig så följde jag med och vi bokade upp oss för en hel dag vid kusten. Det var en sömnig kuststad som välkomnade oss denna lördag. Det mesta var stängt (i alla fall tre av museérna och de flesta caféerna), men vi hade inte förväntat oss något annat heller. I stället gick vi längs vattnet och njöt av vädret, världen och varann (oj, vad sliskigt det där lät).
Riktigt fri från minnen och flashbacks fick jag ändå inte vara. Vi mötte på några stora hundar som fick mig att stelna till och sluta fungera för några sekunder (jag har en synnerligen väl utvecklad förmåga att dissociera vid dylika tillfällen). Det fanns objekt i hamnen som fick mig att tänka på min bakgrund och det fanns framför allt en man, -min vän B, som jag -trots att jag litar på honom helt och fullt, -ändå inte känner mig helt trygg med. Det är symtomatiskt; -jag har en förmåga att känna tillit och trygghet, men den förmågan är väl gömd under en massa bråte och allt som oftast hittar jag den inte.Summa summarum: En kalasdag med kalasväder och annat elände (*ler*)
Ha det gott!
Categories: Allmänna tankar Taggar: ,
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu