Arkiv

Arkiv för mars, 2009

Saturday Night

mars 21st, 2009 Inga kommentarer

Helt kort dagsresumé: En intensiv lördag med mycket tankar och funderingar samtidigt som jag ägnat mig åt ganska atypiskt lördagsnöje. Jag har nämligen agerat rekryterare idag och haft två arbetsintervjuer. Det känns lite som om jag inte hunnit med idag. Intesitet följd av trötthet. Hade också tvättstugan ikväll och fick jobba med mig själv en del. Mår för övrigt ändå ganska skapligt och tror att jag skall ta ”tidig” natt…

Så; Sov så gott!

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Eftertänksamhet

mars 20th, 2009 Inga kommentarer
Det är bra lätt att vara efterklok. Att säga ”det där borde jag inte gjort” eller ”jag borde ha tänkt efter lite mera innan jag fattade just det beslutet”. Man skall inte förväxla sund eftertänksamhet och självreflektion med självförakt eller självhat som ger sig uttryck i meningar som ”vilken jäva idiot jag är” eller ”jag är en total katastrof. Ingen kan tycka om mig…”. (Det händer ibland att jag får hejda mig när mina självreflektion mera börjat likna en hatkampanj eller ett uppslag från skvaller- och sensationspressen än något annat.)
Till P – du efterfrågade den sörjande kvinnan och här är hon…
Idag har jag haft en dag som präglats av reflektion och eftertänksamhet (samt en liten gnutta självförakt). Självklart gäller det beslutet jag tog här om dagen att utsätta mig själv för den press det visade sig innebära att se på filmatiseringen av Stieg Larssons bok ”män som hatar kvinnor”. För mig blev det en riktigt våldsam trigger och med den kunskap jag har nu är det väldigt lätt att vara efterklok. Våldtäktsscener -som är mer eller mindre bra gjorda- är dömda att i viss mån åtminstone fungera som en trigger för mig. Det är inte det minsta konstigt. Snarast en naturlig följd av min livshistoria. Men inte desto lättare att hantera för det.

Så; vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Jag kunde ha gjort min hemläxa lite bättre och lyssnat på de varningsklockor som trots allt klingade på ganska bra där innan. För att jag inte visste att filmen kunde komma att trigga igång mina minnen, känslor och upplevelser är ren och skär lögn. Naturligtvis förstod jag det. Kanske visste jag inte hur mycket, men jag borde ha lyssnat till min magkänsla. Dessutom kunde jag ha låtit bli att ta skeden i vacker hand när jag redan var inne på biografen. Jag hade haft en möjlighet att bryta kutymen och gå ut. Mer med det hade det inte behövt vara.
Med resväskan packad så kan jag konstatera att jag kunde ha gjort flera saker annorlunda. Jag blev ordentligt pressad och mår fortfarande ganska dåligt av det som väcktes av upplevelsen inne på biografen, men jag jobbade sedan aktivt för att hantera allt det som kom upp så bra jag bara kunde.
En liten eloge till mig själv alltså för att jag inte gav efter för några destruktiva impulser. Det går framåt med andra ord.
Categories: Trauma Taggar: , ,

Nätartikelserien – Trauma (del 5)

mars 20th, 2009 2 kommentarer
Nätartikelserien – Trauma (del 5)

I del fem av nätartikeln går vi in och tittar lite grann på dissocition. I nästa del som utkommer den 6 april fortsätter vi med temat dissocition och går då över på strukturel dissocition, bl.a.
Del 6 kommer alltså den 6 april 2009.Nätartikelserien – Trauma (del 5)

Tidigare artiklar i serien:
Inledning och förord
Nätartikelserien – Trauma (del 1)
Nätartikelserien – Trauma (del 2)
Nätartikelserien – Trauma (del 3)
Nätartikelserien – Trauma (del 4)

Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

Påverkbar

mars 19th, 2009 1 kommentar

En av mina ljusfigurer som jag tog hem från näringarna igår. Det blev en serie tanke-vänner bestående av

  • denna uteliggare (alla hemlösa och missbrukare),
  • en lejonunge (utrotningshotade djur och växtarter),
  • en vildmarksmänniska (klimatet),
  • en asiatisk sexsäljare (alla som tvingats till prostitution, särskilt barnprostitution i sydostasien)
  • och en sörjande kvinna (det är kanske rätt uppenbart – alla som sörjer någon eller något).

    • Dessutom blev det ett par av mina vänner ,
    -och en nalle som symboliserar utsatta barn.

    Syftet med serien är att man skall ge
    en särskild tanke till den eller det som respektive figur symboliserar.

    		 Efter att ha genomlevt denna dag kan jag bara konstatera att gårdagens film påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Det har varit en jobbig dag. Denna dag då också Josef Fritzl fick sin livsstidsdom. Han är i slutet av sitt liv och rättvisan har knappt ens genom den domen hunnit ifatt honom. Jag fick frågan om jag tycker att man borde införa dödsstraff på sådana som den mannen. Det tycker jag inte. Dödsstraff känns för lindrigt. Livsstid känns nästan bättre. (Det är kanske sadistiskt av mig, men jag tror att) de kommer att vara tvungna att ge honom beskydd i fängelset; -ett beskydd som kanske inte i längden är vattentätt?
    Nej, någon rättvisa i det hänseendet finns det ändå inte.
    I ljuset av det som utspelade sig där känner jag mig ändå lyckligt lottad.
    Och väldigt, väldigt sorgsen. Det känns lite lättare efter att jag medvetet jobbade med den ångest som väcktes av filmen. Jag gjorde Tai qi, andades, tog en promenad, andades, tecknade och målade med kol, andades och sov en stund av pur utmattning, -och ja, andades.

    (Är ännu inte mitt vanliga jag och har inte riktigt samma stilistiska precision i fingertopparna som vanligt, men det kommer väl…)
    Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: ,

    Män som hatar kvinnor

    mars 18th, 2009 1 kommentar
    Noomi Rapace som ”Lisbeth” i filmatiseringen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”>
    Det enda jag känner är små ”prickar” kring halsen. Det är allt. Jag kan ana att fingertopparna rör vid tangentbordet. Jag har tillsammans med B varit och sett på ”Män som hatar kvinnor”. Hade jag vetat exakt vad som komma skulle hade jag förmodligen inte gått, ändå är jag glad att jag gjorde det. Möjligen hade jag valt en annan dag; en dag då jag inte haft fullt upp hela dagen innan med näringar och skrivbordssysslor.
    Nu är jag slut. Känner ingenting. Bara igen mig -och ändå inte, för jag har aldrig varit någon vidare hacker själv… och jag har aldrig löst några mordfall. Men jag har blivit våldtagen och slagen. Utnyttjad.
    Utsattheten känns igen, åtminstone delvis.
    Nu är jag bara fullkomligt slut. Kan inte tänka, orkar inte känna. Sparar det tills imorgon. Jag får känna någon annan dag. Inte nu.
    God natt! (hoppas jag)
    Categories: Allmänna tankar Taggar:

    Tisdagsterapi

    mars 17th, 2009 Inga kommentarer

    Som vanligt på tisdagar satte jag mig i taxin imorse och åkte in till stan och till min psykodynamiskt inriktade psykolog. Vår inbördes kommunikation är inte alltid varit lika oproblematisk som den är nu. Exakt var och när det vände har jag inte riktigt lyckats lista ut, men jag tror att det kan ha med det att göra att jag accepterat hennes ramar och varken förväntar mig handfasta råd eller otvetydigt engagemang. Jag har helt enkelt accepterat henne för den hon är och terapin för vad den är.

    På något sätt så har jag haft en önskan, en idealbild av den heliga terapeuten som inte det minsta liknat den psykolog som landstinget sedermera erbjöd mig, varken kompetensmässigt (jag ville ha en terapeut med utbildning i EMDR) eller personlighetsmässigt.

    Numera ser jag faktiskt fram emot terapin på ett för mig i detta sammanhang helt nytt sätt.
    Det är kanske på tiden efter så många år i terapi som jag gått…

    Categories: Allmänna tankar Taggar:

    Fira eller inte fira det är frågan…

    mars 16th, 2009 2 kommentarer
    Obehagskänslan kom igår kväll. Den kom smygande och åt sig igenom ytan tills det inte gick att ignorera den längre. Jag fick ångest. Malande obehagsångest.
    Nu sitter jag här och vi har firat L. Alla utom Å har gått hem. Det känns lite bättre. Dessutom har jag fått annat att tänka på nu ett tag (P var över för en stund sedan med en dvd skiva med nycklar till den konstnärliga frihetens domäner -Photoshop är det jag talar om så nu har jag inte tid att tänka på tråkigheter och ångest. Här skall installeras!)
    Obehaget handlar om rädsla och en önskan att leva. Det låter kanske konstigt, men det är just så det är. Firandet av L aktualiserade en fras som sagts till mig för säkert mer än tjugo år sedan. ”Du kommer inte att leva så länge att du hinner fylla år.” Då var det allvar. För mig var det verkligen det. Allvar. Jag var beredd att tro honom och fasade för min födelsedag. Ville inte fylla år. Sedan dess har jag fyllt år många gånger, men jag har aldrig varit bra på att fira födelsedagar. Vid den här tiden, lagom innan det datum när jag skall fylla år, kommer den lätt smygande, ängslan, oron. L ar nyss fyllt år. Jag vet inte om rädslan handlar om att hon skall dö, -eller jag. Snart. Jag borde inte vara orolig -L överlevde ju sin födelsedag. Ändå känns det obehagligt med födelsedagar. Som ett dåligt omen.
    Egentligen är det ju precis tvärtom. Jag borde kunna räta på axlarna och säga; ”Jag fyller år och jag lever. Tji fick du!”.
    Det är en månad kvar ännu. En månad som jag har tänkt att överleva. Med eller utan ångest (helst utan, om man nu fick välja).
    Categories: Trauma Taggar:

    Upprörd

    mars 15th, 2009 1 kommentar

    ”…upprörd”.
    Vad som sagts innan och efter försvann och ordet ekade i luften; ”upprörd”. Vi satt och pratade, J och jag. Mitt i samtalet sa hon ordet. Hon var upprörd sa hon. Jag kunde nästan höra mammas röst. Hon är upprörd.
    Nu var det inte min mamma som satt där och J:s sätt att förhålla sig till sina känslor varierar storligen från min mammas. Ändå sattes kroppens alarmsystem igång.
    Kroppen beredde sig på slag eller utbrott av något slag.
    Det kom inte.
    Istället kunde jag säga det, hur jag kände och vilka associationer jag fick. J bad om ursäkt, -en ursäkt hon inte var skyldig mig på något sätt. För hur skall hon kunna ansvara för mina associationer?
    Det gav mig dock ett tillfälle att titta närmare på vad som hände. Vi var två människor som såg olika innebörd i ett ord. Ett vardagligt ord.
    En liten längtan väcktes. En längtan att få äga ordet. Upprörd.

    Smakar på det. Upp och rörd. Inte vispad, -rörd. Upprörd.
    Upprörd? Upprörd! Upp eller ner? rörd?

    Categories: Dissociation, Trauma Taggar:

    (Latemanshelg och) Ansvar

    mars 14th, 2009 4 kommentarer
    Det finns orsak att kalla denna helg för en latemanshelg. Eftersom mina 30 dagar som photoshopanvändare nu är över (jag laddade ner 30 dagars gratis provprogram och trettio dagar visade sig vara en rätt så kort tidsrymd…) så har jag nu på något vis hamnat i ett vaccum. Kanske finns det fler anledningar till det också, -inte bara photoshopabstinens, men det är det enklaste att skylla på.

    Jag har tänkt på detta med att ta ansvar för andras handlingar…
    Såhär ligger det till; Jag ansvarar inte för det jag blev utsatt för. Jag ansvarar dock för vad jag gör av det idag. Det är kanske inte rättvist att jag ens skall behöva ansvara för det, men ingen annan kan ta det ansvaret än jag själv och jag skulle inte heller vilja ge det till någon annan. Det är det ansvaret som gör mig till en person med makt över mitt eget liv.
    Ett fotografi av en akrylmålning jag gjorde igår kväll. B fyller år snart och något skall han ju ha. Det roliga med denna är att den är målad på träpanelen från min gamla byrå. Återanvändning med andra ord. Hoppas bara att han vill ha den (den är rätt stor och lite otymplig med andra ord)…
    Jag får dock inte blanda ihop det med ansvar för vad som hände. Att blanda ihop dessa två diametralt olika saker leder inte så sällan till självförakt, -och skam. Ett självförakt och en skam som jag (och många med mig) egentligen inte borde äga. Man kan kanske säga att jag har snott dem, -självföraktet och skammen. Trots att jag vet detta händer det ibland att jag blandar ihop allting. Jag tar ansvaret från de som är ansvariga och vill inte alltid ta ansvaret över vad jag själv gör av det och mitt liv idag. Väljer jag att inte ta mitt ansvar över mitt liv väljer jag också att se mig själv som offer hellre än överlevare och jag är skyldig mig själv och den lilla flicka jag en gång var att inte göra henne till offer ännu en gång.
    Ansvaret för mitt liv idag är en rättighet snarare än en skyldighet. Jag får, -och kan, idag göra något som jag som barn inte hade möjlighet till.
    Visst kan jag bli ett offer igen, men jag kan välja att inte leva som offer.
    Vad tror ni om det?
    Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

    LISA explains D.I.D

    mars 13th, 2009 Inga kommentarer
    TraumaTriumf rekommenderar:
    Cuckoo Comics
    Jag kan helt enkelt inte låta bli att rekommendera denna helt suveräna serie om dissociativ identitetsstörning (och det finns inte heller någon anledning till att låta bli). Serietecknaren själv har en DID-diagnos och förklarar här, genom en delidentitet, vad DID är och hur det fungerar.
    Dels är serien välgjord (vi har att göra med en professionell serietecknare och utbildad konstnär) och dels är den -som serier bör vara -riktig underhållande.
    God läsning!
    GUCKOO COMICS
    Categories: Dissociation Taggar: ,
    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu