Arkiv

Arkiv för augusti, 2009

Till fjälls!

augusti 22nd, 2009 Inga kommentarer
INFORMATION
Under vecka 35 kommer jag troligen inte att vara särskilt synlig här på nätet. Jag har nämligen semester och åker norröver redan imorgon bitti (23 augusti), varför uppdaterande och informationsblad får vänta tills jag kommer hem, söndagen därpå (30 augusti). Beklagar all väntan på utlovat material men är själv gla’ å få dra!
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Bortglömd

augusti 20th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Mitt liv som Steve Mullings

Förmodligen har ni redan glömt honom. Steve Mullings, -jamaicanen som slog nytt personligt rekord och som gjorde sitt bästa lopp någonsin på 200 meter när det som mest betydde något. Han hade bara oturen att slå sitt rekord 79 hundradelar efter att Usain (U-r-insane) Bolt slagit nytt världsrekord på 19.19 i VM i Berlin. 79 hundradelar av en sekund. Steve hade helt enkelt oturen att leva och tävla samtidigt som Kungen själv. Steve Mullings var femma i mål på sin nya rekordtid 19.98, men det är det ingen som minns nu längre, inte såhär timmarna efteråt.
Steve Mullings har erfarit den samma verklighet bakom sakernas tillstånd som jag själv gjort under denna samma sensommardag. Den 20 augusti 2009. Jag har förvisso inte slagit något personligt rekord. Jag har heller inte sprungit något finallopp och jag har inte sett någon storhet segla förbi, men jag har erfarit den lilla skammen som består i att bli bortglömd.

Den fösta fingervisningen om vad som var på gång fick jag redan nere i receptionen. Jag halade fram plånboken för att betala besöket på vårdcentralen och tiden för gruppen i basal kroppskännedom när kvinnan i receptionen skakande på huvudet dementerade en dylik reservation.

Jag knallade upp för trappen till sjukgymnastiken och lyckades lokalisera en av de två sjukgymnasterna som leder gruppen. Det var nämligen sagt den senaste gången, i våras, att jag skulle komma min sista och tionde gång innan den nya gruppen börjar. Vi satte datum tills idag och konstaterade att det förmodligen var precis vad jag behövde. Vi kunde då anpassa den sessionen med sikte på att jag själv sedan skall jobba vidare på detta med basal kroppskännedom innan en eventuell andra omgång kan bli aktuell.
När jag väl fick tag i den ena av sjukgymnasterna fick jag en hastig ursäkt, bägge sjukgymnasterna hade glömt mig. Så då blir det väl bra ifall jag kommer nästa vecka då, eller den 3 september? En individuell plan för fortsättningen kanske inte är direkt aktuell då, eftersom då blir det ju som en del av den nya gruppen, -men bara för den enda (sista) gången.
”Okej, då får det bli så”, gick jag med på lite motvilligt. Det slog mig medan jag stod där att jag gott kunde ta tillfället i akt att kolla upp vilka tider min ordinarie sjukgymnast jobbar. Eftersom hon är på väg att sluta ville jag försäkra mig om att alt var i sin ordning på den fronten… Hon lovade (innan semestern) att höra av sig i augusti så att vi hinner boka ett möte innan hon slutar. ”Så ja, eftersom jag ännu inte hört något undrar jag lite när exakt det var som hon skulle sluta, så jag vet vilka tidsramar som…” försökte jag med lite försiktigt och kände mig genast dum för att jag tog upp det där och då. ”Nej men hon jobbar inte här längre, hon har redan slutat” fick jag höra då.
I trappen på vägen ner, där jag gick med oförrättat värv, kunde jag inte annat än att le uppgivet; Jag har -på en och samma dag- blivit bortglömd av inte en, inte två, -utan TRE sjukgymnaster. Jag är med det i klass med Steve Mullings, ungefär lika bortglömd och ja, sämre sällskap kunde man ju vara i…

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Identitet versus Personlighet

augusti 18th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Varför Dissociativ Identitetsstörning inte är en personlighetsstörning

Visst är det väl såhär? (Detta är en del av ett inlägg jag skrev på ett forum här i helgen…)
Personligheten är de kvalitéer hos oss som gör oss specifika och unika som individer. Vår personlighet avgör hur vi tänker, hur vi förhåller oss till känslor, vilka beteenden vi visar upp, helt enkelt summan av -hur vi tänker, älskar, känner, fattar beslut och och handlar i specifika situationer. Vår personlighet avgörs delvis av våra gener och vidare hur vår yttre miljö sedermera påverkat dessa på förhand givna strukturer.
Identiteten däremot är en social konstruktion och omfattar hur vi med vår personlighet uppfattar oss själva och hur vi uppfattas av vår omgivning. Vi kan ha en identitet genom vårt yrke, ett intresse eller genom de erfarenheter som vi har av livet och oss själva.

Man kan således ha en identitet som offer eller överlevare (man uppfattar sig själv som ett offer för omständighet, sig själv, miljön etc -eller som en överlevare av svåra livsomständigheter), denna offeridentitet kan vara följden av en (offer)mentalitet, -något som i sin tur kanske är ett personlighetsdrag hos en själv. Man har alltså en tendens till ett visst tänkande pga uppfostran och genetisk prägling. P.g.a. ens personlighet.

Dessutom kommer det ju den lilla detaljen till att dissociativa störningar återfinns i axel I i den amerikanska psykiaterföreningens diagnosmanual (DSM-IV). Personlighetsstörningarna finns i axel II. Och så är det väl också av någon anledning, eller?

”Men vilka framsteg du gör!”

augusti 13th, 2009 1 kommentar
Eller

Det finns en herrgård på min bakgård

Visst borde jag väl sett den förr? Den finns ju med i broschyren om landskapets alla slott, herrgårdar och förnämare säterier som legat på mitt köksbord i flera veckor nu. Grusvägen som leder upp mot slottsparken kantas av träd och ängsmark; ängsmark som jag gått förbi betydligt fler gånger än bara några få. Hur har jag kunnat bo här utan att vetat? Utan att känt till att det bara ett stenkast ifrån mig finns en vit herrgård i karolinerstil, med café och guidade visningar sex gånger i veckan. 750 meter från mitt skrivbord finns öppen plan framför ett slott, två flyglar och en trädgård med äpplen och bigarråer, planterade växter och örter av ett slag jag aldrig sett förr. Jag visste inte ens att den fanns där. Inte förrän nu. Och ändå har det funnits där hela tiden.

Kanske hade jag gått och lagt mig ikväll utan vetskap om vad som finns praktiskt taget på min bakgård om det inte hade varit för det att jag för ett antal dagar sedan valde att ta en annan väg än vanligt. Jag gick upp längs med grusvägen jag tidigare gått förbi. Kanske mest av nyfikenhet. Av upptäckarlusta. Jag ville se något nytt, behövde nya perspektiv. Och nya perspektiv fick jag.
- – -

-”Men vilka framsteg du gör”. Det är andra gången samma dag som jag hör orden. ”Tänk vilken resurs du kan bli framöver för andra med din problematik”. Orden är som söt honung; -”självklart” säger jag, utan att skämmas och jag skrattar samtidigt som jag säger det. Jag har börjat se det jag tidigare skämdes över, -min historia, som en resurs och jag blir först förvånad själv, för vem hade väl kunnat tro att jag skulle kunna känna så?
-”Det är ju det du skall göra” säger Y som sitter med sin kaffekopp framför mig. ”Det förstår du väl? Skit du i dina psykodynamiska principer.” Y känner väl till dem. Jag är skolad att tänka att min historia är en belastning. Något som helst aldrig skall yppas. Något som står mellan mig och en möjlighet att någon gång i framtiden kunna agera stöd för någon annan. Det har nästan känts fult att erkänna det, att säga, -det är det jag vill göra, -för jag skall väl inte tro att jag skulle kunna det, jag som själv är trasig. Leendet sitter kvar på läpparna. Min historia är just historia. Just nu ägnar jag mig mest åt att bearbeta den, men det kommer en dag, -det är jag övertygad om, när jag rakryggad kan ställa ner mitt bagage för att själv sätta mig ner och lyssna. Och jag tror att jag med livets erfarenhet som tyngd, med drivkraften och upptäckarlustan kommer att kunna stödja någon annan att våga titta efter vart deras grusväg leder dem.

För; allt är möjligt; Jag har ju precis upptäckt att jag har en herrgård på min bakgård.

Categories: Allmänna tankar, Privat, Trauma Taggar:

Till sjöss

augusti 9th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Landstigning på välkänd mark

Vädret kunder knappast varit bättre. Solen sken från en snudd på klarblå himmel hela dagen. Inne i veckan beslöt B och jag mig för att, tillsammans med Pa, ta vår nya tradition i hand och även denna sommar åka på en dagsutflykt till en av holmarna, småöarna ute emot havet till. Vi gjorde det lite tidigare på sommaren ifjol, men det mesta var som det var då. Lite mera folk nu och lite bättre väder. Det blev på det stora hela en riktigt angenäm dag ute i det fria (både uppe på däck och iland).
För att nu gå rakt på sak och uppmärksamma det som var lite mindre trevligt med hela denna annars så trevliga dag så var det tydligen så att traktens hundägare, liksom jag själv, ansåg att denna dagen var en alldeles förträfflig dag för friluftsliv. Vi hade med andra ord sällskap av flera jättelika bjässar till hundar och en och annan lite mindre skrämmande varelse.
Hundar är en trigger för mig. Big time. Jag har svårt att hantera hundar och undviker dem helst om jag bara kan. På holmen ute i skärgården var det inte riktigt lätt att undvika dem. De fanns liksom överallt. Det bidrog förmodligen till att jag dissocierade en liten sväng efter ett par timmars vistelse bland dessa grymma djur (grymma i mina barnaögon vill säga, förmodligen helt otroligt gulliga familjehundar till vardags). Jag kunde inte riktigt hantera stressorn i fråga. Förmodligen borde man åtminstone såhär efteråt se det som välbehövlig träning. På ett sätt gick det faktiskt bra, trots mina svårigheter i att fokusera. Nästa år, då vi stiger ombord på färjan nästa gång, då skall jag minsann ha full kontroll, vara avslappnad och bara tillåta mig att njuta.
peppar, peppar…

Fest på stan -har sovit hela dan

augusti 8th, 2009 Inga kommentarer

Jag är inte, och har aldrig varit någon riktig festprisse. Jag gillar inte stora folksamlingar. Jag är de små sammanhangens individ. Det är så att jag alldeles utmärkt kan hantera ett auditorium fullt av folk och jag kan stå inför en större publik utan problem, det är bara det att jag inte klarar av att vara i publiken. Jag fixar inte det där när folk kan komma bakifrån, när jag inte har kontroll över potentiella hot och när jag inte har överblick över allt och alla som rör sig omkrin mig.
Helt ovetandes om vad som var på gång promenerade jag och Pa i solgasset in mot stadens centralare delar. Vi skulle egentligen till en garnbutik (babykoftor på gång just nu) som sedermera visade sig vara stängd, så vi fick gå till en av dem nere på stan. Det var en trevlig promenad. Vi gick ganska långsamt, strosade omkring, pratade familjeplanering och renovering av fastigheter. Vädret var toppen. Det var lugnt på promenadstigen vid parken. En man som ville ha en cigarett inledde ett samtal. Innan vi lämnade honom hann han undra ifall vi var från Iran eller Irak — för min del var det första gången som någon tagit mig för att vara från mellanöstern. Pa är kurd så förmodligen var det sällskapet som föranledde frågan. Hur som helst, (ni märker -jag har inget att säga men pratar på ändå-) kom vi snart fram till staden i samma veva som några Bolivianska och Colombianska dansare precis hade kommit igång och inlett festfirandet med takt och musik, sambakarnevalen var igång, marknadsstånden täckte gatorna och överallt -verkligen överallt- kryllade det av människor. Och då var klockan inte mer än lunchtid och festivalen hade knappt hunnit att starta en gång.
Efter en dryg halvtimme var jag slut. Trött, så trött så trött.
Triggers fanns överallt. Efter ett tag gav jag upp. Jag och Pa (som gillar stoj och stök, musik och fest) knallade sakteliga hemåt. Efter fyra timmar utanför min dörr var jag totalt slut, oförmögen att hålla mig vaken somnade jag och sov djupt fram till halv nio då jag var tvungen att stiga upp, -för att kunna förbereda mig för natten…

När man talar om trollen… jag tror alldeles bestämt att den kommit hit nu, -natten alltså. Om jag kommer att kunna somna om? Lita på det, jag är fortsatt helt fullkomligt slut.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

—och så andas vi långsamt ut…

augusti 7th, 2009 Inga kommentarer

Rapporterandet, skrivandet, bloggandet kanske inte alltid måste vara så genomtänkt? Just nu är det tomt i ”databasen”, -jag tänker inte så mycket, andas mest. Läste förresten i en bok idag om vikten av att andas rätt. Det var en bok om PTSD och det har visat sig att vi, -vi traumatiserade, alltför ofta glömmer bort att andas med magen, -med diafragman, -andningen blir i stället ytlig och oregelbunden, ofta kort och hackig.
Det skall det bli ändring på tänkte jag i stundens hetta när jag var försjunken i boken.
Senare försökte jag göra en av de rekommenderade andningsövningarna men lyckades knappt hålla mig vaken så jag fick avbryta övningen. Skall ta upp det projektet igen -kanske- när andan faller på (jag vet, -jag har aldrig påstått att min humor skulle vara särskilt avancerad eller djuplodad…).
Det har alltså varit en bra dag, åtminstone så till vida att de senaste dagarnas tungsinne har lättat något. Jag har lite mer energi igen. Kom på mig själv idag med att längta till skolstarten. När jag var barn var det en av de största höjdpunkterna på hela året. Jag saknar helt enkelt den förväntan jag kände då. Att ha något att räkna ner dagarna till. Saknar de doftande färgglada suddgummina, min adidas skolväska (jag hann med ett par stycken under låg- och mellanstadiet), de nyvässade blyertspennorna och färgkritorna. Jag saknar mina röda skolstartskor från andra klass och jag saknar lukten av kontaktplasten (jodå, det är en speciell doft) som låg på skrivbordet flera dagar innan de nya skolböckerna fick följa med mig hem. Jag är trettio+ och jag saknar multiplikationstabellen, de randiga diktamenshäftena och de orange-bruna blommiga -och dammiga gardinerna som var mörka nog att dölja solen utanför så pass att de strålar som ändå kom igenom sken upp pulpeterna i ett smått mystiskt ljus där de stod i fyra långa rader med en och en halv meters mellanrum. Orörda. Väntande i det ännu ovädrade klassrummet… kvavt, dammigt och vänligt leende mot mig.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Tro mig!

augusti 3rd, 2009 2 kommentarer
Eller

Vådan av att slussas genom det psykiatriska systemet

Kvinnan bredvid mig står där med nedslagen blick, ”ja, du vet ju hur det är…” säger hon trevande. Faktum är att jag, vid det laget, nog hade börjat räkna ut hur det låg till. Det var bara att acceptera. Några resurser fanns inte. Intresse fanns inte riktigt heller. Dessutom fanns inga reella möjligheter. -Landstinget prioriterar inte psykiatrin nej… Psykiatrin prioriterar varken utbildning eller Trauma. Några uppbyggda professionella nätverk finns inte, nej, inte när det gäller det… Det onämnbara.
Ändå är det något så självklart som att människan har en inbyggd vilja att överleva. En förmåga att bygga system för att inte dö. Det handlar om Dissociation. Om Trauma. Och det handlar om mig. En av alla hundratusental med trauman i bagaget. En av alla dem som sökte hjälp. Med svansen mellan benen och som blev avvisade i dörren. Åtminstone först.
När jag tänker tillbaka på den där första förvirrade tiden kan jag ibland undra hur jag hade förhållit mig om jag vetat då vad jag vet nu. Nu när det gått ett antal år. När jag kämpat flera strider som med väderkvarnar och när jag kan sitta här och unna mig nöjet att titta tillbaka. Min primära diagnos blev akut traumatisk stress. Sedan följde dissociativ amnesi och posttraumatisk stress. Kunskapen om dissociation var bristfällig. Efter att jag först fått veta av den utredande psykoterapeuten att ”vi inom psykiatrin inte tror på sådant här” följde en lång period av misstro. Så småningom ändrades attityderna. Klimatet blev varmare.

Det låter kanske självklart idag, men initialt var det ingen självklarhet. De som jag mötte och som skulle ge mig stöd dolde sin okunskap med misstro. Egentligen är jag inte ledsen på någon av dem. Okunskapen är däremot min fiende. Jag besegrar den varje gång som jag berättar. Varje gång jag berättar min historia. Mina medsystrars- och medbröders historia.
Varje gång jag blir trodd.
Categories: Allmänna tankar Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu