Triumfen över Traumat

Eller

Varför Dissociativ Identitetsstörning inte är en personlighetsstörning

Visst är det väl såhär? (Detta är en del av ett inlägg jag skrev på ett forum här i helgen…)
Personligheten är de kvalitéer hos oss som gör oss specifika och unika som individer. Vår personlighet avgör hur vi tänker, hur vi förhåller oss till känslor, vilka beteenden vi visar upp, helt enkelt summan av -hur vi tänker, älskar, känner, fattar beslut och och handlar i specifika situationer. Vår personlighet avgörs delvis av våra gener och vidare hur vår yttre miljö sedermera påverkat dessa på förhand givna strukturer.
Identiteten däremot är en social konstruktion och omfattar hur vi med vår personlighet uppfattar oss själva och hur vi uppfattas av vår omgivning. Vi kan ha en identitet genom vårt yrke, ett intresse eller genom de erfarenheter som vi har av livet och oss själva.

Man kan således ha en identitet som offer eller överlevare (man uppfattar sig själv som ett offer för omständighet, sig själv, miljön etc -eller som en överlevare av svåra livsomständigheter), denna offeridentitet kan vara följden av en (offer)mentalitet, -något som i sin tur kanske är ett personlighetsdrag hos en själv. Man har alltså en tendens till ett visst tänkande pga uppfostran och genetisk prägling. P.g.a. ens personlighet.

Dessutom kommer det ju den lilla detaljen till att dissociativa störningar återfinns i axel I i den amerikanska psykiaterföreningens diagnosmanual (DSM-IV). Personlighetsstörningarna finns i axel II. Och så är det väl också av någon anledning, eller?

Jag är inte, och har aldrig varit någon riktig festprisse. Jag gillar inte stora folksamlingar. Jag är de små sammanhangens individ. Det är så att jag alldeles utmärkt kan hantera ett auditorium fullt av folk och jag kan stå inför en större publik utan problem, det är bara det att jag inte klarar av att vara i publiken. Jag fixar inte det där när folk kan komma bakifrån, när jag inte har kontroll över potentiella hot och när jag inte har överblick över allt och alla som rör sig omkrin mig.
Helt ovetandes om vad som var på gång promenerade jag och Pa i solgasset in mot stadens centralare delar. Vi skulle egentligen till en garnbutik (babykoftor på gång just nu) som sedermera visade sig vara stängd, så vi fick gå till en av dem nere på stan. Det var en trevlig promenad. Vi gick ganska långsamt, strosade omkring, pratade familjeplanering och renovering av fastigheter. Vädret var toppen. Det var lugnt på promenadstigen vid parken. En man som ville ha en cigarett inledde ett samtal. Innan vi lämnade honom hann han undra ifall vi var från Iran eller Irak — för min del var det första gången som någon tagit mig för att vara från mellanöstern. Pa är kurd så förmodligen var det sällskapet som föranledde frågan. Hur som helst, (ni märker -jag har inget att säga men pratar på ändå-) kom vi snart fram till staden i samma veva som några Bolivianska och Colombianska dansare precis hade kommit igång och inlett festfirandet med takt och musik, sambakarnevalen var igång, marknadsstånden täckte gatorna och överallt -verkligen överallt- kryllade det av människor. Och då var klockan inte mer än lunchtid och festivalen hade knappt hunnit att starta en gång.
Efter en dryg halvtimme var jag slut. Trött, så trött så trött.
Triggers fanns överallt. Efter ett tag gav jag upp. Jag och Pa (som gillar stoj och stök, musik och fest) knallade sakteliga hemåt. Efter fyra timmar utanför min dörr var jag totalt slut, oförmögen att hålla mig vaken somnade jag och sov djupt fram till halv nio då jag var tvungen att stiga upp, -för att kunna förbereda mig för natten…

När man talar om trollen… jag tror alldeles bestämt att den kommit hit nu, -natten alltså. Om jag kommer att kunna somna om? Lita på det, jag är fortsatt helt fullkomligt slut.

Rapporterandet, skrivandet, bloggandet kanske inte alltid måste vara så genomtänkt? Just nu är det tomt i ”databasen”, -jag tänker inte så mycket, andas mest. Läste förresten i en bok idag om vikten av att andas rätt. Det var en bok om PTSD och det har visat sig att vi, -vi traumatiserade, alltför ofta glömmer bort att andas med magen, -med diafragman, -andningen blir i stället ytlig och oregelbunden, ofta kort och hackig.
Det skall det bli ändring på tänkte jag i stundens hetta när jag var försjunken i boken.
Senare försökte jag göra en av de rekommenderade andningsövningarna men lyckades knappt hålla mig vaken så jag fick avbryta övningen. Skall ta upp det projektet igen -kanske- när andan faller på (jag vet, -jag har aldrig påstått att min humor skulle vara särskilt avancerad eller djuplodad…).
Det har alltså varit en bra dag, åtminstone så till vida att de senaste dagarnas tungsinne har lättat något. Jag har lite mer energi igen. Kom på mig själv idag med att längta till skolstarten. När jag var barn var det en av de största höjdpunkterna på hela året. Jag saknar helt enkelt den förväntan jag kände då. Att ha något att räkna ner dagarna till. Saknar de doftande färgglada suddgummina, min adidas skolväska (jag hann med ett par stycken under låg- och mellanstadiet), de nyvässade blyertspennorna och färgkritorna. Jag saknar mina röda skolstartskor från andra klass och jag saknar lukten av kontaktplasten (jodå, det är en speciell doft) som låg på skrivbordet flera dagar innan de nya skolböckerna fick följa med mig hem. Jag är trettio+ och jag saknar multiplikationstabellen, de randiga diktamenshäftena och de orange-bruna blommiga -och dammiga gardinerna som var mörka nog att dölja solen utanför så pass att de strålar som ändå kom igenom sken upp pulpeterna i ett smått mystiskt ljus där de stod i fyra långa rader med en och en halv meters mellanrum. Orörda. Väntande i det ännu ovädrade klassrummet… kvavt, dammigt och vänligt leende mot mig.