Triumfen över Traumat

På svenska är utbudet av informationsmaterial om kroppsminnen; somatoforma minnen förhållandevis knapphändigt. Av den anledningen publicerar jag här ett litet kompendium om kroppsminnen. Informationen i kompendietbaserar sig i första hand på Ellert Nijenuis och Onno van der Harts forskning och studier på temat. Filen nås genom följande länk: Kroppsminnen

Klockan börjar bli mycket och jag vill kortfattat ge en resumé av dagen, som började på bästa tänkbara sätt, -en skön morgondusch följt av ett par frukostmackor och så det heliga, -högt värderade kaffet (fairtrade bör påpekas). På förmiddagen ägnade jag mig åt näringarna, -jag var alltså i keramikverkstaden och ägnade mig åt skapande. När jag kom hem gick jag och lade mig. Jag var helt enkelt så trött efter fyra timmars koncentrerat skapande att jag måste sova några timmar. Nu har jag nyss kommit he från ett biobesök med min vän B.

Dagens frågeställningar: Hur mycket skall jag berätta åt dem jag delar studio/verkstad med? Hur mycket behöver de veta om mig? Om min dissociativa problematik; om mitt trauma? Vad är lagom? Var går gränsen? Har jag rätt till min egen integritet?

Vi har delat studio i över ett år. Ändå vill jag inte berätta. Jag vill inte. Kanske skäms jag? I så fall har jag ingen grund till det. Skammen är inte min. Ändå är det svårt.

Privat: Förmiddagen gick i den heliga terapins tecken. Det var en bra session, -den första sedan jul och det kändes bra. Öppenhjärtligt och för mig utvecklande. När jag kom hem på eftermiddagen stupade jag rakt i säng, som om jag inte sovit på hela natten. Jag drömde en lösryckt dröm om en kolonialtida kvinna (jag själv kanske?) med hemliga meddelanden som hon fick i en ihoprullad grön boll(!).

Hon blev våldtagen av värdhusets son och skulle sändas iväg men stred för sin rätt att inte skuldbeläggas… Ja, det var den röda tråden. Hur det slutade vet jag dock inte. Kanske blir det att fortsätta nu i natt?Senare under kvällen fas-3 dissocierade jag. Det är länge sedan det hände senast. Kanske var det så att terapin väckte någonting? Eller drömmen?

Dissociation:När man talar om dissociation kan man tala om ett dissociativt spektrum med flerafaser. Uppdeleningen kan ske på fler sätt och det kan bli lite förvirrande vad gäller att få klarhet i vad som är vad. Ur ett praktiskt perspektiv kan man se på dissociativa episoder i treolika faser. Fas-1 är en tämligen ätt dissociativ episod som ligger i struktur och uttryck ganska nära det som man kallar för ”highway hypnosis” eller djupt dagdrömmeri (en del forskare räknar dessa tillstånd som nämnts som-icke patologisk- dissociation). Det krävs sällan väldigt mycket för att man skall vakna ur dissociationen. Oftast krävs bara att någon bockerar synfältet, knuffar till en i axeln eller ropar ”hallå!” (eler något annat) . Fas-2 är snäppet djupare, där man inte väcks lika lätt. Vid tillfälle av dissociativa delidentiteter befinner man sig inte sällan i fas-2 när andra delar av det egna jaget är dominerande (framme). Fas-3 är ett mindre vanligt förekommande läge där kroppens temperatur ofta sjunker och andningen går ner. Ofta blir man onåbar, medvetandet gör reträtt och ingen alls befinner sig ”ute på scenen”. Om detta tillstånd har inte skrivits så mycket, men jag skall försöka leta fram några forksningsrapporter eller studier i ämnet. Återkommer gällande det.

Som dag betraktad har den senaste 12-h perioden varit ganska bristfällig vad gäller utmaningar; alltså, -det har inte hänt så mycket. På eftermiddagen gick jag och J till Röda korset och fikade där och passade samtidigt på att ta oss en titt på nyanlända böcker. Jag köpte några stycken fastän högarna med böcker på bordet (jag sätter inte in olästa böcker i bokhyllan) börjar bli otäckt höga. Vi åt också varsin toast på stan innan vi tog bussen hem. Jag har erfarenheter av att som barn sättas på bussen och de flashbacksen tenderar att överbemanna mig så snart jag är i närheten av en buss, -men det gick bra idag i alla fall. Är trött nu och skall gå och knyta mig. Allt gott!

Det är konstigt; -att tankarna alltid verkar hopa sig framåt kvällskrönet. Kanske är det så att livet tar sig tid när det får fritt spelrum, -vare sig man vill det eller inte?
Egentligen borde jag nog inte filosofera så mycket när jag är trött men det är ju just då som filosofen i mig precis vaknat…

Jag har kanske inte berättat det förut, men jag har ett barndomstrauma som påverkar mig i allra hösta grad fortfarande. Min blogg skulle förmodligen heta något helt annat ifall det inte vore för just detta. Mina tankar rör sig kanske inte alltid runt mitt traumatiska förgångna, -tro inte det. Men de nätter jag vaknar med upplevelsen av hans händer runt halsen, hans stora kropp på mig då blir ”då” väldigt lätt till ”nu”. Det är många som har det så. Kanske är det just detta som är så skrämmande och det att traumat gör mig sårbar. Och ändå inte. Inte längre. Inte på samma sätt som förr. Men ändå. Fortfarande.