Arkiv

Författararkiv

Office in ruins

oktober 6th, 2009 Inga kommentarer
Eller

När tekniken utmanar fantasin

Det är fortfarande så att jag inte fått tag i support för mitt word som inte längre fungerar som det borde (eller, ja, det fungerar inte alls om man vill göra något så avancerat som att skriva). Jag sitter alltså med en hög med informationsblad som jag inte kommer åt och som jag inte kan redigera eller än mindre publicera. Hur jag skall lösa det vet jag inte. Det kostade mig 1600 kronor och höll i tre månader. Jag tror ändå att det kan gå att lösa om det går att få tag i support. Men det har misslyckats hittills.

På tal om support så har jag försökt i tre veckors tid att få tag i min fastighetsskötare. Jag har ringt 36 (+ tre) gånger (jodå, jag ha räknat) och har ännu inte fått tag i henne. Men så hände det igår; hon ringde. Jag var uppe hos mig och Le svarade. Hon kände inte till min desperation utan bad snällt fastighetsskötaren ringa igen efter lunch. Det gjorde hon förstås inte. Så nu har jag ringt tre gånger igen idag och lämnat två meddelanden på svararen. Och jo, jag börjar bli frustrerad.

Jag brukar tro att jag har rätt stor fördragsamhet med människor… Ändå har jag också insett att jag kan bli besviken och att det är okej att vara det. Ingen går sönder för att jag känner mig övergiven en stund. A skulle kommit idag, men hon blev sjuk. Jag har väntat länge och får alltså vänta lite till. Jag är inte arg på henne, men jag är besviken på att hon inte kunde komma. Det är två olika saker. Besvikelsen är en liten men ganska tung klump precis bakom revbensryggen. Den bränner lite och påminner om känslan av övergivenhet. A har influensan och mår dåligt. Jag bestämde mig för att tända ett krya-på-dig ljus för henne och ett besvikelse ljus för mig själv. Det är inte så att hela världen är emot just mig. Det är bara så att tekniken har sina brister, folk har för mycket jobb och andra människor är sjuka. Jag reagerar på det. Och det är förmodligen ganska sunt.

Dancing mamas

oktober 3rd, 2009 Inga kommentarer
Eller

På tjej-kväll med nya bekantskaper

Det händer inte så ofta att jag är ute i svängen. Jag är väl en ganska så tråkig individ på det sättet. Faktum är att jag inte vet när jag var på fest senast; senast innan igår kväll vill säga.
Jag blir lätt trött om det är stimmigt och är jag trött blir jag lätt dissociativ. Möjligen är det en förklaring till varför jag sällan är ute i svängen. En annan orsak är att jag inte finner så stort nöje i det. Fast tjejkvällar gillar jag nog ändå har jag precis insett.

Det finns inte så mycket att berätta. Det var vin och hudkrämer, tacos med sallad (för oss vegetarianer) och garderobstömmarparty (jodå, även jag kom hem med ett nytt plagg-Tack för capen!). Det var ganska skönt att vara ”normal”. De flesta var nya bekantskaper och jag insåg att jag trots allt nog är ganska vanlig ändå. Jag tror ibland att jag sticker ut, men inser mellan varven med en stor suck av lättnad att så inte är fallet. Jag är inte mer annorlunda än folk är flest.

Om dagen idag finns inte heller så mycket att berätta. Jag har städat och läst lite grann, -alldeles lagom såhär dagen efter…

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar:

Att leva är att hantera kriserna

september 29th, 2009 3 kommentarer
Eller

När vinden blåser bort det döda från träden

Jag gillar hösten. Jag gillar vinden och kylan, påkläddheten, det ruggiga och opretentiösa. Jag känner mig hemma när löven trillar ner och dalar mot marken. Upplösning och kris är mitt element. Åtminstone är det nog så det verkar utifrån sett. Krisen som utlöser kreativiteten. Men mest känner jag igen mig där, i sorgen och ensamheten, -de är vännerna som alltid varit med mig.
Dagens föreläsning om trauma var kanske inte annorlunda, inte utmanande. Ändå utmanade den min känsla av ensamhet och utanförskap. Någonstans mellan raderna under dagens föreläsning kröp vardagens kriser in i barnets vardag av skräck och oförutsägbarhet, -så som jag kände världen och vardagen en gång i tiden.
Min uppväxt var inte längre så märklig, så udda, så underlig. Den var en räcka händelser som för mig som barn blev för mycket. Som det kreativa barn jag var överlevde jag. På samma sätt som tusentals andra barn gör. Varje dag. Sedan går vi omkring. En del av oss går på föreläsningar om trauma (eller kanske informationsbehandling eller ekonomi), sitter och fikar i högskolans cafeteria eller tar körlektioner i bilen ute på gatan. Några av oss är inskrivna på psykiatriska klinik. Andra maskerar sina erfarenheter, om inte bättre, så i varje fall annorlunda. Vi är många. På ett sätt kanske vi är alla, eller en del av alla, -mer eller mindre. I ljuset av det så kanske jag borde kunna hantera skammen.
Vem är jag att skämmas? Visst var kränkningen stor. Men segern är större.
Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

Aktion mot övergrepp mot barn

september 28th, 2009 Inga kommentarer
Affischen till vänster fick jag med mig när jag under dagen surfade omkring på nätet. Ta gärna med den du också, sätt den på din blogg eller hemsida, -som en symbol och ett stöd för alla barn ute i världen som som drabbas av övergrepp, för de utsatta och utnyttjade barnen. Ett sätt att uppmärksamma dem kan vara just att sätta upp affischen och genom det påminna besökare alla dessa barns utsatthet.

En annan sida jag snubblade över idag har ett liknande tema och en liknande mission. Utnyttjad.se har som mål att ”Att alla utsatta barn upptäcks och får rätt hjälp i rätt tid.” Sidan kan vara värt ett besök. Bakom sidan står två starka kvinnor. Men även du är inbjuden att medverka om du vill…

Nya ”vänner”

september 28th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Cyberkärleken och ensamme Orvar

(Nej jag kommer inte att förklara det mer ingående i texten heller…)

Eftersom jag just nu håller på att dels damma av gamla nätadresser till viktiga sidor inom traumaforskningen (måste ju kolla att de fortfarande är gångbara och att det inte hänt något extraordinärt) och dels letar nya kontakter, surfar nätet och letar bloggar inom traumasfären etc. så har det kommit att bli ganska många timmar tillsammans med min laptop Late Laban, timmar som återigen gett mig känslan av att vara en i mängden. -En i mängden av dem som intresserar sig för trauma och traumabehandling, -och som också valt att fördjupa sig, lära sig mer och sedan också dela med sig av sin nyfunna kunskap. Det är en skön känsla. Vi är ändå ganska många.
Det är nätverksskapande och kunskapsutbyte som är på agendan. Mina drömmar börjar leta sig över Atlanten, -lyckligtvis behöver man inte lösa in någon flygbiljett när man väljer nät-vägen (även om ett besök -in vivo- inte skulle sitta helt fel). Korrespondera kan man göra ändå och det är en ganska ljuv känsla, dels när man upptäcker något nytt, eller när man stöter på någon gammal bekant tanke som i ljuset av några års ny erfarenhet ser så annorlunda ut. Ibland är det bara roligt att kunna säga ”ja, visst är det intressant. Det du skriver där har jag aldrig tänkt på tidigare. Tack för inspirationen!” Oftast lämnar jag inte spår efter mig. Jag läser, nickar för mig själv eller skakar förvirrat på huvudet och klickar vidare, till en annan del av världen. Mitt i allt detta känner jag mig levande. Att Word lagt av, att räkningarna är obetalda (det är de inte, men det lät så bra i sammanhanget) och att jag egentligen borde ägna mig åt något annat, mer ”jordnära” (som att diska disken nere i köket) spelar ingen roll. Det är min egentid. Jag gör som jag vill.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Länk- och Resurssida på gång

september 26th, 2009 Inga kommentarer

Skall ägna lite tid här framöver åt att dels uppdatera trauma-notis och trauma-agenda och också färdigställa Länk- och resurssidan. Bara så att ni vet vad ni har att vänta och att jag inte försvunnit bort utan ägnar mig åt sådant som så småningom kanske kan komma er till gagn…

Ha det gott, god lördag afton!

Categories: information Taggar:

En kropp öppen för tolkning

september 23rd, 2009 Inga kommentarer
Borrelia, eg. Lyme disease, Lyme borrelios eller bara borrelios, är en bakteriell infektionssjukdom som överförs via fästingar. Smitta till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten Ixodes ricinus, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare men också större djur som exempelvis hjort och rådjur. Man har konstaterat att smitta på samma sätt också kan spridas via infekterade flyttfåglar. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i medeltal cirka 0,6%. (Wikipedia)

Jag fick se den för första gången i spegeln i ögonvrån imorse när jag kravlade ur min pyjamas. Det var en stor röd ring (erytema migrans), i samma storlek som min handflata ungefär (c. 15 centimeter i diameter -jag har små händer). Inuti ringen var en öppen vitaktig yta. (Borreliainefektioner brukar kunna se ut så, -särskilt hos män, medan kvinnor oftare har en ”heltäckande” röd färg som mörknar i mitten, -något jag nyss lärt mig.)
Vårdcentralen fick ett samtal från mig vid nio och retursamtalet kom kvart över tio. Vid elva var jag vid vårdcentralen och fem över gick jag ut därifrån med ett vitt receptpapper i handen (de hade problem med skrivaren och kunde av en specifik anledning inte sända receptet elektroniskt). På receptet stod kåvepenin 1g 3 ggr dagligen i 14 dagar mot borreliainfektion.

Det borde kanske ha stannat vid det. Jag kunde ha dragit en lättnadens suck och varit glad att jag undslapp ansiktsförlamning, artrit, hjärtproblem och hjärnhinneinflammation eftersom det upptäcktes så tidigt. Men jag måste göra som jag alltid gör. Jag måste läsa på lite grann. Och det var då problemen började.
Och det var då förvirringen tog vid (förvirring kan också vara ett tecken på borrelia har jag läst någonstans…).
Under de senaste veckorna har jag haft bilder från händelser där min nacke varit aktiverad på ett för den obekvämt vis. Jag har haft kroppsminnen med stel nacke och något som kanske kan vara värk (? -jag vet inte riktigt hur värk skall kännas). Flashbacks har jag tänkt. solklart fall. Men nu är jag inte så säker längre. Kanske har det bara varit borrelian, -den jag inte visste jag hade.
Problem med mitt knä har jag också haft. Sviter från en gammal bilolycka och ett överansträngt knä efter semestern har jag tänkt. Men det kan ju också ha varit borrelian.
De sista dagarna här har jag låtit förkyld, varit lite stockad och konstig i största allmänhet. Men det dök upp i samband med att jag städade och möblerade om, inte så konstigt -allergi förstås, det måste det vara, -dammallergi. Men nu är jag inte så säker, för när allt kommer omkring så kan det ju också ha varit borrelian…

Vet du att man framkallar onda andar när man yogar?

september 21st, 2009 Inga kommentarer

eller

Thai qi på svenska

De var tre till antalet. Två tjejer och en kille. Killen var äldst, kanske 9-10 år. De kom gående uppför backen och frågade om de får titta på. De tog sikte på mattställningen som stod några meter ifrån mig och kravlade lätt upp på den. Alla tre munnarna var blålila och avslöjade obarmhärtigt vad de tre hade haft för sig ute i skogen, den skog de precis kommit från. De pratade tyst med varandra. På arabiska kanske. Eller kurdiska (jag måste medge att jag inte riktigt hör skillnaden även om det lär vara en världsvid skillnad). Killen var den som talade med mig, ställde frågor. Efter en liten stund, precis som jag var inne i rörelsen ”fånga rävens svans” frågade han ”Yogar du?” -”Något sånt” svarade jag, utan att tappa koncentrationen. ”Då vill vi inte se!” ropade pojken och som på en given signal sprang de bort till gungorna tio meter bort. De två flickorna smygkikade på mig men vågade inte säga så mycket. ”Tror du på Gud?” ropade killen, lite utmanande. ”Ja!” sa jag, ”tror du?”.
Han blev tyst en stund: ”Vet du att man framkallar onda andar när man yogar?”
Han var allvarlig; det var en allvarlig fråga. ”Det tror jag inte” sa jag, ungefär samtidigt som jag avslutade med en namaste-bugning. När jag vända mig hade barnen redan sprungit iväg. Jag insåg plötsligt hur skrämmande jag måste te mig. Här står jag och framkallar onda andar. Det är klart att de inte vill se. Att jag är otäck. Lite spännande också men mest otäck.
”Så märkligt egentligen” tänker jag när jag knallat upp för trapporna till lägenheten. Vi lär oss vissa tankemönster, vissa attityder och vissa förhållningssätt, vi lär oss vad vi skall vara rädda för och vi lär oss det för att skydda oss själva och andra… Det är egentligen samma system som fungerar vid traumatiska hotsituationer. När vi inte lyckas med fight-instinkten (pojkens verbala attack), flyr vi (barnen valde först att ”inte se på”, sedan att försvinna bort, rent fysiskt), -flight.
Lyckligtvis tvingades barnen inte till någon freeze-respons, -det blev ett hanterbart hot som de inte traumatiserades av. Deras försvarssystem fungerade alltså utmärkt. (Det är ett gott tecken, då kanske de kan hantera även andra potentiellt hotfulla situationer på liknande sätt.)

Lite dumt känns det ändå. Jag blev ett potentiellt hot idag som triggade barnens system för defensiva handlingar (Defensive Action Systems) och ändå var det ju inte ens yoga jag sysslade med; det var ju thai qi…

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Där skammen klämmer

september 20th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Varför det är så svårt att komma igen

”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).

När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.

För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.

I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.

Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar: ,

Psykotrauma och Strukturell dissociation

september 19th, 2009 1 kommentar
Seminarium med dr Onno van der Hart
Tidpunkt: 11-12 september 2009
Plats: Stockholm
Arr: Kris- och Traumacentrum
Föreläsare: Onno van der Hart
Målgrupp/Övrigt En IPULS (institutet för professionell utveckling av läkare i Sverige) – granskad och godkänd fortbildningskurs. Målgruppen är, förutom läkare, även andra som i sin kliniska praksis möter och behandlar dissociativa patienter

Beskrivning: Psykotrauma och strukturell dissociation
Behandling av traumatiska minnesbilder hos patienter med komplexa dissociativa störningar
Vid omfattande och långvarig psykisk traumatisering kan dissociativa störningar uppkomma. Kursen förmedlar nya kunskaper och förståelsemodeller i omhändertagandet av dissociativa störningar. Modellen ”strukturell dissociation” och dess innebörd för ett fas-specifikt omhändertagande presenteras.

Eller

To listen with Your heart to Hart

Det är en vecka sedan kursen avslutades i Stockholm så jag vill skriva ner några reflektioner som jag har innan jag tappar bort dem helt. Vi var 173 hugade (en del något mindre hugade) som förväntansfullt slöt upp den fredagen den 11 september (det var en vacker septembermorgon) för att delta vid detta seminarium. De flesta var från Stockholmstrakten men även utlandet var respresenterat genom några gäster från Danmark. Min första reflektion är en reflektion född ur den spontana känslan jag fick, dels när jag tittade mig omkring i auditoriet och dels när jag ögnade igenom deltagarlistan. Det var en pirande känsla av att inte vara ensam; att inte vara ensam intresserad av frågor som rör trauma, att inte vara ensam om att läsa amerikanska böcker om dissociation på nätterna (ja, alltså, exakt hur de andra deltagarnas nattliga vanor ser ut vet jag inte, men jag tror inte att jag är helt ensam om det i varje fall). Att inte vara ensam. Det var trots allt en ganska bred kompetens som fanns samlad i auditoriet de där två dagarna.

Med det sagt dök det också fler reflektioner upp. Min egen region var t.ex. sparsamt representerad. Det var sorgligt, om än inte oväntat. Mitt eget landsting och nabo-landstinget hade inte satsat på denna inriktning i sin fortbildning. Det är inte mer med det än att konstatera att det är så. Likadant var det på konferensen för ett par år sedan (liksom på den något större, internationella, samma år). Det får en dock att fundera lite på hur vi erbjuder våra traumatiserade behandling på ett nationellt plan. Råder vårdgaranti-anda i alla områden och regioner, eller hänger det helt på att du har turen att möta någon som besitter kunskapen, -den specifika, om psykologisk försvar, trauma och Dissociation. Har vi, med de utbildningar vi har och den erfarenhet vi står till tjänst med kunskaper om trauma och om komplexa dissociativa störningar som gör att de vi möter får en behandling som arbetar tillsammans med dem och för dem och inte emot dem (som vid felbehandlingar och -diagnostiseringar som kan leda till onödigt lidande). Nu är vi inne på ett minbeklätt område. För som Patricia Tudor Sandahl har sagt så är terapeutens yrke rätt och slätt omöjligt. Psykiaterns är inte alltid så mycket lättare det heller…
Ändå både får man och bör man ställa krav.
Min förhoppning är att det nationella nätverket (jag är socionom i grunden och kommer inte ifrån det…) av behandlare, konsulter, handledare etc inom trauma-spektrum störningar skall fortsätta att utvecklas, att jag själv skall hitta min plats i det och att kunskapen inte skall dödas av varken byråkrati eller oförståelse, revirtänkande eller rädsla. På det högst privata området hoppas jag att det snart kommer ut nya intressanta böcker (jodå har hittat några som inte getts ut riktigt än) så att jag har något att läsa under mörka vinternätter framöver…

Ps. Den faktamässiga biten av kursen/seminariet kommer förmodligen på sätt eller annat fram i nätartikelserien eller genom informationsblad. Så håll utkik. Har du frågor, maila mig då direkt på [email protected] eller skriv en kommentar här nedanför.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu