En timme för klimatet

mars 28th, 2009 Inga kommentarer


Så kom den då, dagen och timmen då hela världen skulle släcka ner. Säkert var det fler än jag som hörsammade detta och mycket riktigt släcktes belysningen i några av lägenheterna även här på denna gata ner (Det är möjligt att det var nersläckt av en tillfällighet, men nersläckt var det). Jag och Å satte oss väl tillrätta med tre tända ljus och jag fann inget annat bättre för mig (med TV:n och dator nedsläckta under denna timme så…) än att i mörkret leta mig fram till kameran (höll på att snava över katten i trappen eftersom det var så dunkelt). Tillbaka inne hos Å började jag leka med denna lilla trevliga symbol för den digitala eran och lekte med slutartid och bländare, till min egen höga nöjes skull. Rätt som det var så var timmen över och TV:n slogs på igen. Då passade jag på att kila upp till mig och krypa ihop här framför datorn med minneskortet i högsta hugg. Jag deltog kanske inte så aktivt i kampanjen men gjorde en form av statement i alla fall.
Om inte annat så blev det en massa mer eller mindre lyckade bilder av de tre ljusen nere hos Å…
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Basal kroppskännedom

mars 26th, 2009 1 kommentar
Rummet var långsmalt och hade nog varit ganska trångt ifall vi varit några fler. Längs väggarna trängdes diverse träningsredskap; Ett par motionscyklar av modell äldre stod utanför salen. Tre kvinnor stod i en liten grupp mitt på golvet och pratade lågmält med varandra. En kvinna fanns vid motionscyklarna utanför och lät sig motvilligt övertalas att komma in. Kvinnan som övertalade henne var ungefär i min egen ålder, smal, nästan mager och ljuslätt. Att hon var sjukgymnast var tydligt. Det syntes liksom på henne. De övriga kvinnorna var något äldre; Smärtpatienter de flesta av dem.
Det var överenskommet att jag skulle dyka upp. De fyra kvinnorna kände varandra sedan tidigare. De hade gått där redan i flera veckor. Jag var den som var ny. Och sannerligen; jag kände mig som en novis där jag bredde ut ett liggunderlag på golvet och försiktigt kikade mot de andra i gruppen, som alla placerat sig bakom mig. Efter att den första nervositeten släppt och sedan jag kommit på att ett par av instruktionerna inte fick samma effekt på mig som det var tänkt (man skulle bli mer fokuserad var tanken – jag flöt bara längre bort när jag skulle till att känna efter var jag hade kroppen – en hel del kvar att lära med andra ord) började jag faktiskt slappna av. Det blev dags att kliva upp från golvet och inleda de stående rörelserna. Det var då jag upptäckte det; jag fanns inte kvar i kroppen, inte helt på samma sätt som innan. Jag var trött och orkade helt enkelt inte med att känna. Det gick bra ändå och när jag sedan gick hem kunde jag konstatera att det kanske kunde bli något alldeles utmärkt detta. Kanske är det just detta jag behöver med den senaste tidens kroppsliga reaktioner i åtanke?
Smått uppspelt kände jag mig och samtidigt förfärad. Förfärad för jag har på det senaste insett att jag är mindre närvarande i kroppen än jag någonsin kunnat ana. Uppspelt för att jag insett att jag faktiskt kan lära mig känna om jag tillåter mig det.
Fast som sagt var; -en rejäl bit att gå har jag…
Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Trauma Taggar:

kroppen och leran

mars 25th, 2009 Inga kommentarer

Eftersom jag i praktiken jobbar snudd på halvtid som cirkelledare / keramiker förutsätts jag -för att arbetet skall flyta på smidigt – att vara närvarande i kroppen i utövandet av konsterna. Detta gäller alldeles särskilt när jag drejar i lera. Jag måste känna fingertopparna mot leran och forma föremålet med känsla inte bara för formen utan också för lerans struktur och inneboende ”liv”.
Jag är dock ibland halvtaskig som keramiker och är inte alltid närvarande varken i mig själv eller skapandeprocessen. Kvalitén skiftar därför också oerhört. De dagar som jag är fokuserad och kan andas färg, material och form skapar jag riktigt vettig konst (eller vad man nu skall kalla det för), andra gånger, som idag, är leran och jag på olika våglängd och någon tillstymmelse till samarbete finns inte.

De har en del gemensamt, de dagar som jag och leran inte dansar i takt. Det som är mest påtagligt är att jag vid dessa tillfällen inte är närvarande i kroppen. Känseln, sensationerna är inte där. Ibland svävar jag nästan och känner knappt stolen under mig eller golvet som fötterna vilar mot. Jag ser leran på drejskivan och klösen (klumpen med lera) och jag ser ett par händer (är de mina?) som skvätter på vatten (är händerna fuktiga?) på den lilla klumpen lera, men jag känner den inte; Leran. Jag måste se för att veta att mina händer faktiskt rör vid den.
Jag vill känna, men kan inte. Mina somatoforma dissociativa reaktioner (som är den formella beteckningen för upplevelser av den nyss beskrivna sorten) är starkare än min vilja. Åtminstone just där och just då. Förmodligen är det så det måste vara ibland åtminstone ett tag framöver? Dissociativa reaktioner är trots allt ett försvar. Keramiken har lärt mig att våga känna efter; att fråga mig ”vad känner jag egentligen?” Att jag inte kan ta in allt är kanske okej när det är temporärt och inte genomgående så? Jag vet inte. Jag vet bara att burkarna jag beskickade idag inte fick riktigt den vård de förtjänade. Nu börjar jag hitta tillbaka igen. Jag kan känna tangenterna mot fingertopparna och jag kan känna fötterna mot mattan under skrivbordet. Det är bra.
Jag är i trygghet nu.

Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Trauma Taggar: ,

Livet är inte alltid vackert

mars 24th, 2009 2 kommentarer
Nej, livet är inte alltid vackert. Livet just idag har inte känts så väldigt tilldragande. Inte vackert. Ändå har jag haft en dissociationsfri dag. Jag har haft en dag med ett viktigt samtal, en bra diskussion, ett intressant möte med min sjukgymnast och hennes kollega och ett riktigt trevligt samtal med en alldeles lagom trevlig psykolog. Varför känns då inte livet vackert?
Kanske är det tankarna?= Oron i kroppen? Gamla minnen? Eller kanske är det bara så att livet inte behöver vara vackert alla dagar. Att det är helt okej med dagar när livet är stressigt, slitet och utpumpat? De dagar livet är riktigt vackert träder bättre fram om dagarna i skuggan finns där intill.
Kanske är det helt enkelt så simpelt?
En liten pust av rädsla, stor som en kluven oliv i omfång, har krupit in under skinnet. För; vad om livet helt enkelt inte är vackert? Om det vackra är en utopi? Om det är fult och plågat allt igenom?Mitt liv känns lite plågat just nu. Men jag vill ändå tro att det finns något i det som är vackert. För jag vet, -livet kan vara vackert. Det är bara det att det inte alltid är det och det känns inte så just nu. (Kanske behöver jag bara sova några timmar?)
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Vinkväll :)

mars 24th, 2009 2 kommentarer
Det sägs att det var en ruggig kväll. Att det var kyligt och rått och att snålblåsten högg i kinderna. Egentligen var det ingen speciell kväll. En helt vanlig måndag. Inne i Y:s lägenhet var det desto mysigare och faktiskt mer städat än vanligt. Vi hade bestämt oss för att ha en liten vinkväll, med vin, frukt och choklad. Oftast brukar jag gå hem tidigt. Den här gången var det annorlunda. Jag stannade längre än vanligt. Pratade. Berättade. Om livet förr, -mitt förra liv. Om vänner jag haft, människor jag mött. Sedan lyssnade jag lite och pratade ändå mer. Det var helt enkelt en sådan kväll som man borde ha fler utav. En kväll runt köksbordet hos en god vän där man kan dryfta livets nödtorft och göra det utan att hålla igen, ”bete sig” eller vara noggrann med att inte avslöja för mycket. Jag tänkte på hur skönt det var att Y känner till min historia. Att hon vet hur mitt liv sett ut, på ett ungefär. Att jag kan vara mig själv. HELA mig själv. Så jag hoppas att det blir en liknande kväll igen. Kanske inte nu på momangen, men rätt snart. Nu har det ju bara gått ett dygn sedan, så jag får väl ge mig till tåls. Men trevligt hade jag; bara så du vet Y.
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Processen

mars 23rd, 2009 Inga kommentarer
Det händer ibland att jag tänker tillbaka; att jag återgår i tiden till det som jag kallar för ”i början”. I början finns någonstans tio-femton år tillbaka i tiden. Det var då, i början, som jag blev tvungen att på något sätt ändå knyta ihop säcken och söka någon form av upprättelse. Jag kunde inte längre vara den flicka jag förväntades vara. Jag kunde inte längre låtsas som ingenting. Jag var tvungen att säga vad som hänt, att bryta mig fri. Någonstans hoppades jag att allt skulle vända; att människor i min uppväxtmiljö skulle ta sitt ansvar. Det gjorde de naturligtvis inte. De förnekade. De fortsatte blunda och de frös ut mig, -eller om det var jag som valde att vända dem ryggen, förmodligen en kombination utav bägge.
Visst fanns det undatag. Det fanns undantag i min nära familj. Min bror visste, -och erkände det. Han lyckades med det omöjliga; att förbli lojal mot människor som skadat oss bägge och ändå erkänna faktum, -se verkligheten på ett något sånär rakryggat sätt. Kanske är det förlåtelse det handlar om? Kanske är det något helt annat? Jag kunde inte göra både och. Jag var tvungen att för min egen fysiska trygghet och min mentala stabilitets skull välja. Jag valde det som såhär ett antal år senare visade sig vara mitt enda egentliga alternativ. Jag sökte stöd. Aktivt. Panikartat. Men stöd allikevel.
Kanske hade det funnits bättre sätt än de sätt jag valde? Kanske hade jag kunnat göra saker på ett mer välbalanserat vis? Jag gjorde så gott jag kunde med de resurser jag hade. Och jag överlevde. Förmodligen gav jag min pappa både gråa hår och påsar under ögonen (och jag älskar min pappa och saknar honom i dagsläget oerhört, -detta gäller även mina syskon och visst också min mamma i någon mån, -hur komplicerat det än må vara.) Säkerligen har jag sårat många.Men det ändrar ingenting.

Jag vet inte riktigt var i processen jag befinner mig. Det är inte längre ”i början”. Något säger mig att det kanske inte heller är ”i slutet”. Förmodligen är jag någonstans mittemellan. Upprättelsen sammaflätas med livet. Ibland går det inte att skilja dem åt och de skall heller inte skiljas åt. Processen formar. Processen tär och sliter, men ger också. Självrespekt, kunskap och förståelse.  Nytt sätt att se. Ny luft att andas. Frihet.

Och ett och annat grått hårstrå…
Categories: Allmänna tankar Taggar:

Saturday Night

mars 21st, 2009 Inga kommentarer

Helt kort dagsresumé: En intensiv lördag med mycket tankar och funderingar samtidigt som jag ägnat mig åt ganska atypiskt lördagsnöje. Jag har nämligen agerat rekryterare idag och haft två arbetsintervjuer. Det känns lite som om jag inte hunnit med idag. Intesitet följd av trötthet. Hade också tvättstugan ikväll och fick jobba med mig själv en del. Mår för övrigt ändå ganska skapligt och tror att jag skall ta ”tidig” natt…

Så; Sov så gott!

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Eftertänksamhet

mars 20th, 2009 Inga kommentarer
Det är bra lätt att vara efterklok. Att säga ”det där borde jag inte gjort” eller ”jag borde ha tänkt efter lite mera innan jag fattade just det beslutet”. Man skall inte förväxla sund eftertänksamhet och självreflektion med självförakt eller självhat som ger sig uttryck i meningar som ”vilken jäva idiot jag är” eller ”jag är en total katastrof. Ingen kan tycka om mig…”. (Det händer ibland att jag får hejda mig när mina självreflektion mera börjat likna en hatkampanj eller ett uppslag från skvaller- och sensationspressen än något annat.)
Till P – du efterfrågade den sörjande kvinnan och här är hon…
Idag har jag haft en dag som präglats av reflektion och eftertänksamhet (samt en liten gnutta självförakt). Självklart gäller det beslutet jag tog här om dagen att utsätta mig själv för den press det visade sig innebära att se på filmatiseringen av Stieg Larssons bok ”män som hatar kvinnor”. För mig blev det en riktigt våldsam trigger och med den kunskap jag har nu är det väldigt lätt att vara efterklok. Våldtäktsscener -som är mer eller mindre bra gjorda- är dömda att i viss mån åtminstone fungera som en trigger för mig. Det är inte det minsta konstigt. Snarast en naturlig följd av min livshistoria. Men inte desto lättare att hantera för det.

Så; vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Jag kunde ha gjort min hemläxa lite bättre och lyssnat på de varningsklockor som trots allt klingade på ganska bra där innan. För att jag inte visste att filmen kunde komma att trigga igång mina minnen, känslor och upplevelser är ren och skär lögn. Naturligtvis förstod jag det. Kanske visste jag inte hur mycket, men jag borde ha lyssnat till min magkänsla. Dessutom kunde jag ha låtit bli att ta skeden i vacker hand när jag redan var inne på biografen. Jag hade haft en möjlighet att bryta kutymen och gå ut. Mer med det hade det inte behövt vara.
Med resväskan packad så kan jag konstatera att jag kunde ha gjort flera saker annorlunda. Jag blev ordentligt pressad och mår fortfarande ganska dåligt av det som väcktes av upplevelsen inne på biografen, men jag jobbade sedan aktivt för att hantera allt det som kom upp så bra jag bara kunde.
En liten eloge till mig själv alltså för att jag inte gav efter för några destruktiva impulser. Det går framåt med andra ord.
Categories: Trauma Taggar: , ,

Nätartikelserien – Trauma (del 5)

mars 20th, 2009 2 kommentarer
Nätartikelserien – Trauma (del 5)

I del fem av nätartikeln går vi in och tittar lite grann på dissocition. I nästa del som utkommer den 6 april fortsätter vi med temat dissocition och går då över på strukturel dissocition, bl.a.
Del 6 kommer alltså den 6 april 2009.Nätartikelserien – Trauma (del 5)

Tidigare artiklar i serien:
Inledning och förord
Nätartikelserien – Trauma (del 1)
Nätartikelserien – Trauma (del 2)
Nätartikelserien – Trauma (del 3)
Nätartikelserien – Trauma (del 4)

Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

Påverkbar

mars 19th, 2009 1 kommentar

En av mina ljusfigurer som jag tog hem från näringarna igår. Det blev en serie tanke-vänner bestående av

  • denna uteliggare (alla hemlösa och missbrukare),
  • en lejonunge (utrotningshotade djur och växtarter),
  • en vildmarksmänniska (klimatet),
  • en asiatisk sexsäljare (alla som tvingats till prostitution, särskilt barnprostitution i sydostasien)
  • och en sörjande kvinna (det är kanske rätt uppenbart – alla som sörjer någon eller något).

    • Dessutom blev det ett par av mina vänner ,
    -och en nalle som symboliserar utsatta barn.

    Syftet med serien är att man skall ge
    en särskild tanke till den eller det som respektive figur symboliserar.

    		 Efter att ha genomlevt denna dag kan jag bara konstatera att gårdagens film påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Det har varit en jobbig dag. Denna dag då också Josef Fritzl fick sin livsstidsdom. Han är i slutet av sitt liv och rättvisan har knappt ens genom den domen hunnit ifatt honom. Jag fick frågan om jag tycker att man borde införa dödsstraff på sådana som den mannen. Det tycker jag inte. Dödsstraff känns för lindrigt. Livsstid känns nästan bättre. (Det är kanske sadistiskt av mig, men jag tror att) de kommer att vara tvungna att ge honom beskydd i fängelset; -ett beskydd som kanske inte i längden är vattentätt?
    Nej, någon rättvisa i det hänseendet finns det ändå inte.
    I ljuset av det som utspelade sig där känner jag mig ändå lyckligt lottad.
    Och väldigt, väldigt sorgsen. Det känns lite lättare efter att jag medvetet jobbade med den ångest som väcktes av filmen. Jag gjorde Tai qi, andades, tog en promenad, andades, tecknade och målade med kol, andades och sov en stund av pur utmattning, -och ja, andades.

    (Är ännu inte mitt vanliga jag och har inte riktigt samma stilistiska precision i fingertopparna som vanligt, men det kommer väl…)
    Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: ,
    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu