Nätartikelserien – Trauma (del 5)
mars 20th, 2009
2 kommentarer
Arkiv
Arkiv för ‘Allmänna tankar’ Kategori
Påverkbar
mars 19th, 2009
1 kommentar
 En av mina ljusfigurer som jag tog hem från näringarna igår. Det blev en serie tanke-vänner bestående av Dessutom blev det ett par av mina vänner , Syftet med serien är att man skall ge |
Efter att ha genomlevt denna dag kan jag bara konstatera att gårdagens film påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Det har varit en jobbig dag. Denna dag då också Josef Fritzl fick sin livsstidsdom. Han är i slutet av sitt liv och rättvisan har knappt ens genom den domen hunnit ifatt honom. Jag fick frågan om jag tycker att man borde införa dödsstraff på sådana som den mannen. Det tycker jag inte. Dödsstraff känns för lindrigt. Livsstid känns nästan bättre. (Det är kanske sadistiskt av mig, men jag tror att) de kommer att vara tvungna att ge honom beskydd i fängelset; -ett beskydd som kanske inte i längden är vattentätt? Nej, någon rättvisa i det hänseendet finns det ändå inte. I ljuset av det som utspelade sig där känner jag mig ändå lyckligt lottad. Och väldigt, väldigt sorgsen. Det känns lite lättare efter att jag medvetet jobbade med den ångest som väcktes av filmen. Jag gjorde Tai qi, andades, tog en promenad, andades, tecknade och målade med kol, andades och sov en stund av pur utmattning, -och ja, andades. (Är ännu inte mitt vanliga jag och har inte riktigt samma stilistiska precision i fingertopparna som vanligt, men det kommer väl…) |
Män som hatar kvinnor
mars 18th, 2009
1 kommentar
 |
Noomi Rapace som ”Lisbeth” i filmatiseringen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”> |
| Det enda jag känner är små ”prickar” kring halsen. Det är allt. Jag kan ana att fingertopparna rör vid tangentbordet. Jag har tillsammans med B varit och sett på ”Män som hatar kvinnor”. Hade jag vetat exakt vad som komma skulle hade jag förmodligen inte gått, ändå är jag glad att jag gjorde det. Möjligen hade jag valt en annan dag; en dag då jag inte haft fullt upp hela dagen innan med näringar och skrivbordssysslor. Nu är jag slut. Känner ingenting. Bara igen mig -och ändå inte, för jag har aldrig varit någon vidare hacker själv… och jag har aldrig löst några mordfall. Men jag har blivit våldtagen och slagen. Utnyttjad. Utsattheten känns igen, åtminstone delvis. Nu är jag bara fullkomligt slut. Kan inte tänka, orkar inte känna. Sparar det tills imorgon. Jag får känna någon annan dag. Inte nu. God natt! (hoppas jag) |
|
Categories: Allmänna tankar
Tisdagsterapi
mars 17th, 2009
Inga kommentarer
Som vanligt på tisdagar satte jag mig i taxin imorse och åkte in till stan och till min psykodynamiskt inriktade psykolog. Vår inbördes kommunikation är inte alltid varit lika oproblematisk som den är nu. Exakt var och när det vände har jag inte riktigt lyckats lista ut, men jag tror att det kan ha med det att göra att jag accepterat hennes ramar och varken förväntar mig handfasta råd eller otvetydigt engagemang. Jag har helt enkelt accepterat henne för den hon är och terapin för vad den är.
På något sätt så har jag haft en önskan, en idealbild av den heliga terapeuten som inte det minsta liknat den psykolog som landstinget sedermera erbjöd mig, varken kompetensmässigt (jag ville ha en terapeut med utbildning i EMDR) eller personlighetsmässigt.
Numera ser jag faktiskt fram emot terapin på ett för mig i detta sammanhang helt nytt sätt.
Det är kanske på tiden efter så många år i terapi som jag gått…
(Latemanshelg och) Ansvar
mars 14th, 2009
4 kommentarer
| Det finns orsak att kalla denna helg för en latemanshelg. Eftersom mina 30 dagar som photoshopanvändare nu är över (jag laddade ner 30 dagars gratis provprogram och trettio dagar visade sig vara en rätt så kort tidsrymd…) så har jag nu på något vis hamnat i ett vaccum. Kanske finns det fler anledningar till det också, -inte bara photoshopabstinens, men det är det enklaste att skylla på.
Jag har tänkt på detta med att ta ansvar för andras handlingar… |
 Ett fotografi av en akrylmålning jag gjorde igår kväll. B fyller år snart och något skall han ju ha. Det roliga med denna är att den är målad på träpanelen från min gamla byrå. Återanvändning med andra ord. Hoppas bara att han vill ha den (den är rätt stor och lite otymplig med andra ord)… |
| Jag får dock inte blanda ihop det med ansvar för vad som hände. Att blanda ihop dessa två diametralt olika saker leder inte så sällan till självförakt, -och skam. Ett självförakt och en skam som jag (och många med mig) egentligen inte borde äga. Man kan kanske säga att jag har snott dem, -självföraktet och skammen. Trots att jag vet detta händer det ibland att jag blandar ihop allting. Jag tar ansvaret från de som är ansvariga och vill inte alltid ta ansvaret över vad jag själv gör av det och mitt liv idag. Väljer jag att inte ta mitt ansvar över mitt liv väljer jag också att se mig själv som offer hellre än överlevare och jag är skyldig mig själv och den lilla flicka jag en gång var att inte göra henne till offer ännu en gång. Ansvaret för mitt liv idag är en rättighet snarare än en skyldighet. Jag får, -och kan, idag göra något som jag som barn inte hade möjlighet till. Visst kan jag bli ett offer igen, men jag kan välja att inte leva som offer. Vad tror ni om det? |
|
Yammi
mars 12th, 2009
Inga kommentarer
 Åt middag tillsammans med Å idag. Vi lyxade till det lite och gjorde en thailändsk Yam Kung, -men på vårt eget lilla vis. Yam Yam! Efter det var jag så full av energi att det inte fanns någon hejd på min kreativitet. |
De har stått där länge. På den svarta hyllan i gröna ateljén har de legat; penslarna, färgtuberna, flaskan med lacknafta, blandspaden och diverse fat och blandningsattiraljer, tygtrasor och färgpalett. Öppnade fönstret lite, lite grann innan jag satte igång. Utan någon tydlig plan skred jag till verket, skissade direkt på dukpannån och började sedan klämma på tuberna. Hög på lackafta och terpentinångor flödade kreativiteten och kom snart att fylla hela duken. Visst finns det smärta i bilderna fortfarande. Men färgtonen är ljusare. Tungmodet har lättat. Även de ljusa färgerna blir nyttjade och det till och med i ändå större utsträckning än de mörka. Flickan på bilden gömmer huvudet mellan benen. Hon är naken. Men hon blöder inte längre. |
|
(Jo, ni skall få se den när jag färdigställt den helt. Den måste dock torka emellan, så ni får hålla till godo med middagen idag…)
Hoppas på att kunna sova inatt… |
|
Categories: Allmänna tankar
Saknad: John(na) Blund
mars 12th, 2009
2 kommentarer
Är vaken.
Datorn surrar lite och katten spinner. Tangenterna på tangentbordet låter varje gång jag rör dem. Annars är det tyst.
Det är torsdag morgon, -eller onsdag kväll. Fast mest är det någonting där emellan. Har suttit och skissat men slutade. Började läsa, men gav upp. Så nu sitter jag här…
Vad känner jag? Det vet jag inte. Flyter lite omkring. Svävar. Försöker grunda mig. Det är i alla fall inga mardrömmar. Lyckligtvis har jag inga mardrömmar. Bara en lätt kylig tomhet. Eller är det trötthet? Jag vet inte.
Försöker känna stolen, -och golvet under mina fötter. Känner dem. Det är bra. Jag är i alla fall lite grundad. Närvarande.
Jag brukar göra så. En body-check för att kolla att jag faktiskt är med. Ibland är jag det inte. Då andas jag djupt. Konstaterar att allt finns där. Jag känner det bara inte. Påminner mig om dagens datum. Om att då var då och nu är nu. Andas. Låter syret forsa ut i kroppen, öppna upp. Ibland lyckas det, ibland inte.
Ett annat sätt att ta in nuet är att se och känna. Jag kan välja en färg och leta upp tio saker med den färgen. Eller röra vid saker. Är det hårt? Mjukt? Kanske blött?
Det tvingar mig att komma tillbaka.
Att se att Nu är faktiskt nu. Då var då.
En epok i graven
mars 11th, 2009
Inga kommentarer
| Kanske är det att använda lite för stora ord när jag skriver att en epok har gått i graven. Låt mig förklara mig närmare…: Redan för flera år sedan, när jag remitterades till läkare inom öppenvårdspsykiatrin fick jag höra att läkaren jag träffade var på väg att gå i pension, -egentligen hade hon redan gått i pension, men eftersom det finns så få tillgängliga psykiatrer skulle hon komma att bli kvar ett tag till, någon månad eller så. Sedan dess har perioden förlängts… och förlängts… och förlängts. Döm då om min förvåning när jag idag fick besked att vi inte kommer att ses i yrket fler gånger. Vårt (sam)arbete är över. Det känns nästan lite konstigt, för vem visste att hon faktiskt kunde gå i pension. |
 |
| På något sätt så måste jag säga, utan att för den skull nedvärdera något av det arbete hon utfört (dristat sig till att försöka utföra), att det trots allt kanske var på tiden. Så nu, med denna epoks slutskede kan jag dock konstatera att jag utvecklats en hel del sedan dess att jag första gång beträdde hennes rosa matta. Hur mycket av min utveckling som är hennes förtjänst bör dock vara osagt. Lite vemodigt är det ändå allt. Så; frid över hennes minne… För övrigt idag så har jag rengjort min laptops tangentbord. Därav dagens bild… |
|
Categories: Allmänna tankar
Marsväder
mars 10th, 2009
Inga kommentarer
 |
Gråa tjocka moln har hängt tunga över höghusen och småhusområdet intill. Tösnöblandat regn har landat på marken och ett tungt gråaktigt snölager har lagt sig längs trottoarer och på de nyss så gröna områdena mellan husen. Det är mars och vädret är nyckfullt. (Men knappast någon är väl förvånad.) |
|
Förmiddagar på tisdagar betyder för min del egenterapi. Gentemot allt sunt förnuft så har jag faktiskt börjat gilla henne, min psykolog. Hennes terapeutiska metod har visat sig ha en del positiva sidor, -också. Hon är den sortens terapeut som du, efter flera års terapi ännu inte knappt vet efternamnet på. Att hon har en man har jag räknat ut genom landstingskatalogen (och så har hon ring, -men det i sig behöver ju inte betyda något). Jag vet inte om jag är den enda som gör så. Snokar omkring. Känner mig lite skamsen att erkänna det. Jag har dock låtit det vara med det, -det och så har jag googlat (utan att hitta något överhuvudtaget – hon är ingen exhebitionist min terapeut). Möjligen är det så att jag vill veta i vems händer jag lägger min psykiska hälsa. Kanske är det i sig inte så konstigt ändå? |
|
sockerchock och skrattfnatt
mars 8th, 2009
Inga kommentarer
 |
Rent kulinariskt har det varit en synnerligen ensidig dag. Tre måltider blev det – alla bestående av pannkakor med blåbärssylt och grädde. Som om det inte var nog så kom B, sin vana trogen, på eftermiddagen och hade med sig en kaffebakelse till fikat (han ville uppmärksamma ”en internationell kvinna” på hennes dag, -och jo, jag vet, han skämmer bort mig). Av förekommen anledning fick jag således sockerrus framåt kvällen med påföljande skrattfnatt. |
| Egentligen var det ett allvarligt tema. Jag och Jo högläste en bok om frihet och feminism (även det råkade passa denna dag). Halvvägs in i boken fick jag en skrattknäpp, -ni vet en sådan där helt absorberande fanatisk och tveklöst omotiverad vasinnesskrattattack. Dubbelvikt, med tårarna sprutande, flämtande efter andan och med skrattet dundrande hela vägen genom halsen, ner i magen och upp tillbaka igen, låg jag på soffan och ömsom skrek, ömsom kämpande efter luft. Det blev en surrealistisk upplevelse (jag vet inte när jag senast fick ett sådant anfall, kanske senast som jag levde på en diet av uteslutande kaffe, bakelser och pannkakor med sylt och grädde?). Temat i boken var synnerligen seriöst, politiskt liberalt och skrivet i debattform, -och definitivt ingenting som på något sätt kan förklara mitt skrattutbrott. Hur det kom sig att jag skrattade är kanske ointressant i sammanhanget. Det som hände när jag skrattade däremot har en helt annan botten. För mitt i allt, i det skedet att jag skrattat slut på luften och flämtade efter mer luft kom en stark flashback över mig. Så mitt i skrattattacken kom paniken. INGEN FÅR TA MIN LUFT! Ge mig min luft tillbaka! Paniken kom helt ur tomma luften. Jag kände igen tyngden över mig. En manskropp. En penis som pressade sig ner i halsen på mig. Könshår i ansikten. OCH INGEN LUFT. Hulkandet, känslan av att kvävas. Sedan försvann jag. POFF, -borta. När jag kom tillbaka hade det kanske gått någon minut eller så. Jag satt i soffan och läste med lugn stadig röst. Fnissade lätt till när jag kom tillbaka, sneglade på Jo, som inte såg ut som om det hade hänt någonting annat än att vi bägge hade triggat varandra till en fabulöst intensiv attack av hejdlöst latter. Ändå hade jag varit borta. En kort stund. I det förgångna. |
|
Informationsblad
 | Det första av tre informationsblad... -detta om posttraumatisk stress |
 | Det andra av tre informationsblad... -detta om dissociation och dissociativa störningar |
Läsarinflik