Det är ett avskilt rum, rummet med glasyrer. Verkstaden/Studion är direkt anslutet till brännugnarna och salen för skulptur och kroki, men rummet för glasering ligger en bit ner i korridoren, allra längst ner faktiskt.
I det rummet står glasyrerna i långa rader på den ena sidan av väggen -transparenta och matta, stengods- och lergodsglasyrer. En stor sug (som inte riktigt gör sitt jobb), en slipsten och hyllor med diverse bunkar och kärl pryder den motsatta sidan.
Jag gillar att jobba på fredagarna. Det är lugn och trots ansvaret som cirkelledare är det inte särskilt betungande att köra fredagspasset. Jag har börjat känna mig hemma och dagar som denna kan vara riktigt produktiva. Jag älskar så gott som allt med detta hantverk, allt utom en sak.
Lyfter du ner en av glasyrhinkarna och tar dig en titt ner i den samma är det rätt troligt att det du ser är en blandning som kan liknas vid grädde eller mjölk. Det är en simmig konsistens och utseendet på den obrända glasyren ger mig kalla kårar. Är jag helt ensam i rummet kan jag bli rädd, känna mig obehaglig till mods.
Associationerna går ofelbart till min barndoms ”mjölk”, -jag kallade det faktiskt så, det som kom ur männens kön och som inte var urin. Och när jag står där och tittar ner i hinken med glasyr kan jag nästan känna mig attackerad av den, -känna mig liten och hotad, -inte med det sunda förnuftet förstås, men förnuftet har osedvanligt lite med traumatiska minnen att göra. Lite granna hjälper det att för mig själv konstatera att det ger mig negativa associationer, -det är okej och inte särskilt konstigt. Men det är inte sperma, -det som jag som barn kallade för ”mjölk”.
Det är glasyr och när det bränns förvandlas det. Det byter form.
Så är det. Varken mer eller mindre komplicerat än så.
Är vaken.
Datorn surrar lite och katten spinner. Tangenterna på tangentbordet låter varje gång jag rör dem. Annars är det tyst.
Det är torsdag morgon, -eller onsdag kväll. Fast mest är det någonting där emellan. Har suttit och skissat men slutade. Började läsa, men gav upp. Så nu sitter jag här…
Vad känner jag? Det vet jag inte. Flyter lite omkring. Svävar. Försöker grunda mig. Det är i alla fall inga mardrömmar. Lyckligtvis har jag inga mardrömmar. Bara en lätt kylig tomhet. Eller är det trötthet? Jag vet inte.
Försöker känna stolen, -och golvet under mina fötter. Känner dem. Det är bra. Jag är i alla fall lite grundad. Närvarande.
Jag brukar göra så. En body-check för att kolla att jag faktiskt är med. Ibland är jag det inte. Då andas jag djupt. Konstaterar att allt finns där. Jag känner det bara inte. Påminner mig om dagens datum. Om att då var då och nu är nu. Andas. Låter syret forsa ut i kroppen, öppna upp. Ibland lyckas det, ibland inte.
Ett annat sätt att ta in nuet är att se och känna. Jag kan välja en färg och leta upp tio saker med den färgen. Eller röra vid saker. Är det hårt? Mjukt? Kanske blött?
Det tvingar mig att komma tillbaka.
Att se att Nu är faktiskt nu. Då var då.
Det har vart en emotionell karusell de senaste dagarna. En del av de saker som gett utförslöporna snålskjuts hör inte hemma här i bloggen, men just nu, i skrivandets stund, känner jag mig smått dränerad av intensiteten i känslorna. Även mindre saker har tagit mycket energi. Jag och J (alltså inte Jo) tog bilen till en lokal marknad för ja, -gåvoartiklar och dylikt här på eftermiddagen. Avsikten var att inhandla en födelsedagspresent till L (hon vet i alla fall att hon kommer att bli uppvaktad så jag kan lika bra skriva det här). Efter en stunds strosande och slutligen en inhandlad present (samt en golvljusstake till mig själv) åkte vi hem. (Ingen jättestor utmaning med andra ord.)
Av denna lilla ansträngning av koncentration i en för övrigt ovanligt välbesökt butik, -där jag trängdes med flera skrikande spädbarn (okej då, två spädbarn varav bara det etta skrek) blev jag fullständigt utpumpad. Jag blev trött, hålögd, stirrig, virrig och alldeles tom…
Tomhetskänslan känner jag igen. Det är den som kommer tillsammans med tröttheten. Samma tomhetskänsla som man kan få när man agerat självdestruktivt och kapitulerar inför sin egen oförmåga att hantera de mest vardagliga ting (ändå brukar man stiga upp även följande dag och överleva även den och i bästa fall leva lite mindre självdestruktivt än dagen innan).
Den mest självdestruktiva perioden av mitt liv är sedan länge passerad (tio år på ett ungefär) men tomheten kan dyka upp i alla fall ibland. Och just nu verkar den vara på god väg att flytta in igen. Den är en objuden gäst som jag skall visa på dörren. Så jag tittar slött upp, konstaterar att tomheten har tagit sig in. Sedan ignorerar jag den. Tomheten vill inte bli ignorerad. Den vill äga. Men den bor inte här längre. Den är en gäst och även de mest enträgna gäster brukar avlägsna sig när man ignorerar dem…
Borde kanske ta och vattna blommorna?
Ibland är traumat mer påtagligt än triumfen…
För att ta det hela från början; Efter en uppväxt som kantats av orala övergrepp har just detta -att något forceras in i munnen- blivit ett stigma. Det är inte i sig så konstigt, eller ovanligt, tvärtom, -det är en upplevelse jag delar med många. Lyckligtvis har jag goda kontakter till sjukhustandvården och fick igår åtgärdat (ja, alltså, de drog ut en tand som gjort sitt här i världen) en del av mina tandproblem.
För att rosa personalen ytterligare skall jag säga att min lokala sjukhustandvård har god förståelse för de svårigheter vi som varit utsatta har för tandläkarbesök och dito behandling. Det som krävs är att man talar om sin oro så löser sig det mesta, det jag vill säga är, -det kan vara värt ett försök att vara öppen med sin oro… nåja…
Hur som helst så vaknade jag i morse utan några direkta minnen från gårdagen. Efter att under dagen idag suttit och spottat blod mellan små powernaps (som har tagit större delen av dagen i anspråk) så har jag grubblat på detta med svårigheterna att ta in främmande föremål i munnen och de minnen det väcker. Ibland har jag t.o.m. svårt att använda mig av tandborsten, trots att jag själv är den som håller i den. Det är sådana tillfällen som får mig att känna att traumat triumferar över mig och inte tvärtom.
Säkert kommer jag att ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv, men just nu, mellan spottkopparna (det gjordes en liten biopsi också) så sitter jag här och är ganska ynklig. Imorgon skall jag triumfera igen, men inte idag. Idag skall jag bara tycka synd om mig själv…
På svenska är utbudet av informationsmaterial om kroppsminnen; somatoforma minnen förhållandevis knapphändigt. Av den anledningen publicerar jag här ett litet kompendium om kroppsminnen. Informationen i kompendietbaserar sig i första hand på Ellert Nijenuis och Onno van der Harts forskning och studier på temat. Filen nås genom följande länk: Kroppsminnen
| Privat: Förmiddagen gick i den heliga terapins tecken. Det var en bra session, -den första sedan jul och det kändes bra. Öppenhjärtligt och för mig utvecklande. När jag kom hem på eftermiddagen stupade jag rakt i säng, som om jag inte sovit på hela natten. Jag drömde en lösryckt dröm om en kolonialtida kvinna (jag själv kanske?) med hemliga meddelanden som hon fick i en ihoprullad grön boll(!). |
 |
Hon blev våldtagen av värdhusets son och skulle sändas iväg men stred för sin rätt att inte skuldbeläggas… Ja, det var den röda tråden. Hur det slutade vet jag dock inte. Kanske blir det att fortsätta nu i natt?Senare under kvällen fas-3 dissocierade jag. Det är länge sedan det hände senast. Kanske var det så att terapin väckte någonting? Eller drömmen?
Dissociation:När man talar om dissociation kan man tala om ett dissociativt spektrum med flerafaser. Uppdeleningen kan ske på fler sätt och det kan bli lite förvirrande vad gäller att få klarhet i vad som är vad. Ur ett praktiskt perspektiv kan man se på dissociativa episoder i treolika faser. Fas-1 är en tämligen ätt dissociativ episod som ligger i struktur och uttryck ganska nära det som man kallar för ”highway hypnosis” eller djupt dagdrömmeri (en del forskare räknar dessa tillstånd som nämnts som-icke patologisk- dissociation). Det krävs sällan väldigt mycket för att man skall vakna ur dissociationen. Oftast krävs bara att någon bockerar synfältet, knuffar till en i axeln eller ropar ”hallå!” (eler något annat) . Fas-2 är snäppet djupare, där man inte väcks lika lätt. Vid tillfälle av dissociativa delidentiteter befinner man sig inte sällan i fas-2 när andra delar av det egna jaget är dominerande (framme). Fas-3 är ett mindre vanligt förekommande läge där kroppens temperatur ofta sjunker och andningen går ner. Ofta blir man onåbar, medvetandet gör reträtt och ingen alls befinner sig ”ute på scenen”. Om detta tillstånd har inte skrivits så mycket, men jag skall försöka leta fram några forksningsrapporter eller studier i ämnet. Återkommer gällande det.
Läsarinflik