Som dag betraktad har den senaste 12-h perioden varit ganska bristfällig vad gäller utmaningar; alltså, -det har inte hänt så mycket. På eftermiddagen gick jag och J till Röda korset och fikade där och passade samtidigt på att ta oss en titt på nyanlända böcker. Jag köpte några stycken fastän högarna med böcker på bordet (jag sätter inte in olästa böcker i bokhyllan) börjar bli otäckt höga. Vi åt också varsin toast på stan innan vi tog bussen hem. Jag har erfarenheter av att som barn sättas på bussen och de flashbacksen tenderar att överbemanna mig så snart jag är i närheten av en buss, -men det gick bra idag i alla fall. Är trött nu och skall gå och knyta mig. Allt gott!
Det är konstigt; -att tankarna alltid verkar hopa sig framåt kvällskrönet. Kanske är det så att livet tar sig tid när det får fritt spelrum, -vare sig man vill det eller inte?
Egentligen borde jag nog inte filosofera så mycket när jag är trött men det är ju just då som filosofen i mig precis vaknat…
Jag har kanske inte berättat det förut, men jag har ett barndomstrauma som påverkar mig i allra hösta grad fortfarande. Min blogg skulle förmodligen heta något helt annat ifall det inte vore för just detta. Mina tankar rör sig kanske inte alltid runt mitt traumatiska förgångna, -tro inte det. Men de nätter jag vaknar med upplevelsen av hans händer runt halsen, hans stora kropp på mig då blir ”då” väldigt lätt till ”nu”. Det är många som har det så. Kanske är det just detta som är så skrämmande och det att traumat gör mig sårbar. Och ändå inte. Inte längre. Inte på samma sätt som förr. Men ändå. Fortfarande.
Till min stora glädje blev det svensk tredjeplats i skidskyttespåren i Rühpolding(?) nu i eftermiddag. Min vän, B, från tiden på depressions- och ångestavdelningen gjorde mig sällskap. Vi fikade och pratade, tittade på TV och så stickade jag på en filt jag gör av restgarner. Filten är inte på långa vägar klar än, men den börjar bli så pass stor att den faktiskt signalerar filt och inte grytlapp längre. Jättekul tycker jag som ofta finner nöje i den kreativa processen. Svårast är att kunna prioritera kreativitet. Jag vill mycket, börjar på mycket men slutföljer inte alltid ala projekt. Utveckligsmöjligheter finns det där alltså.
Medan jag har suttit här och funderat och skrivit och lekt med inställningarna har jag kommit att tänka lite på vad psykiatrin och då särskilt den slutna vården erbjuder för behandling vid trauma. Det finns säkert stora regionala skillnader. Det jag känner till är den lokala vården och hur den fungerar. Kunskapen känns förhållandevis bristfällig. Några samtal erbjuds inte, varken enskilt eller i grupp vid en inskrivning på avdelning. Ofta kanske det är just det man skulle behöva, -prata. Medicinering i all ära, men kan det lösa allt?
Jag tror inte det.
Läsarinflik