Arkiv

Arkiv för juni, 2009

”Din verklighet är verklig för dig”

juni 30th, 2009 Inga kommentarer

Det är som vanligt lite smårörigt såhär i semestertider, vanligen har jag som bekant psykologsamtal på tisdagar, men så icke idag. för att värna sin hälsa (vila öronen) och njuta av tillvaron har min psykolog, liksom de flesta andra, semester. En som ännu inte gått på sommarledighet är sköna Helena (som jag skrivit om vid tidigare tillfällen också, hon är kontaktperson -sjuksköterska- inom öppna psykiatrin här i denna ljuva stad; jag brukar stjäla till mig någon kvart alltid i samband med psykologvisiterna). Hon är en sådan som det är svårt att inte gilla. (Inte så att jag går omkring och försöker ogilla folk, men jag antar att jag ofta är lite reserverad i kontakt med psykiatrin.)

Vi talade bland annat om expressens artikel. Det var uppenbart att H inte hade läst artikeln så diskussionen blev lite enahanda. H menade i varje fall att det alltid är så inom psykiatrin, ödet avgörs av den man råkar ha (o)turen att träffa. Jag är rädd att hon har rätt. Eftersom det psykiska måendet inte är så lätt att mäta på en skala eller analyseras genom blodprov, så blir bedömningarna ofta godtyckliga. Väldigt godtyckliga. (Man kanske borde vara glad åt att den egna diagnosen aldrig svävat ut väldigt långt åt någondera riktningen.)
”Den verklighet du beskriver är verklig för dig” är en lite knepig klyscha; Det ger en upplevelse av att ingenting går att mäta, ingen verklighet är mer verklig än någon annan. Rent filosofiskt är det en intressant fråga som man dryfta i en oändlighet, men för mig personligen blir det en fråga om trovärdighet. Får man höra ”din verklighet är verklig för dig” när man vill reklamera en produkt som har uppenbara brister så känner man sig lätt negligerad. Säger en psykiatrisjuksköterska det samma känns det också lite som ett sätt att inte behöva ta ställning till en sakfråga. Åtminstone upplevde jag det lite så just idag (inget ont med det, som sagt, jag gillar sköna H), men så är ju det bara min verklighet, -men den är verklig för mig.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Hav(s)-ande

juni 30th, 2009 Inga kommentarer
Att det var varmt förstod jag, inte så att jag kände mig varm, jag visste bara att det var varmt på grund av svetten. Jag var fuktig och flåsig. Törstig var jag också. Klipporna blänkte i solen och jag stod uppe på en av de stora klipporna. Ovanför tornade sig fyren upp över mig, men varken fyren eller fyrvaktarstugan kunde ge någon skugga. Måsarna gled fram över den klarblå himlen. Cirklade runt. Spanade. En mild bris ute från havet torkade upp svettdropparna i pannan och fick törsten att släppa taget. Saltvatten.
Det finns något mäktigt över havet. På något sätt glömmer jag bort mig mellan varven, under den tid jag inte får tillfälle att leva av havsvindarna. Sedan gör jag en utflykt och känner redan medan vi ännu är kvar i bilen att havet finns i närheten. Det är sälta i luften. Det gör mig lugn. Kanske är havet en trygghet. En trygghet som finns kvar efter alla mardrömmar?

Det var igår som vi var ute vid havet; Ett hav som ligger nästan två timmar bort. Det var en dagsutfärd, en sådan som B brukar kunna ta ut mig på. Det mindre lustiga var att jag, när vi bestämde oss för utfärden i onsdags, var dissocierad. Jag tappade tid och hade förmodligen blivit väldigt förvånad igår morse om jag inte hade hittat en fusklapp innan där det stod ett meddelande om tid och destination. Jag dubbelcheckade med B om lappen stämde. Och det gjorde den. Det var en härlig dag. En hel del sol, en hel del vattenmelon och några teskedar prat till ackompanjemanget av knakande käkar, smaskande och sörplande.
Kul. Riktigt kul.

Bi ringde ikväll och vi talade en stund. Det var jättekul. Man är alltså inte helt bortglömd. Det känns ju alltid bra att veta.

Skall lägga mig innan jag somnar sittande…

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Expressenartikel – personligheter

juni 28th, 2009 1 kommentar

Fick länktipset från www.wedidit.se, och det är en intressant artikel.

Artikeln på Expressen; Så använder du dina olika personligheter

Artikeln handlar i grund och botten om personlighetsväxlingar som ligger inom ramen för vad som anses normalt. Men dissociativ identitetsstörning finns också omnämnt. Den svenska psykiatrin, representerad av psykiatri professor Lars Farde vid Karolinska institutet, står för en recessiv hållning vad gäller DID, ”- Den förekommer nästan bara i Nordamerika. Det kanske snarare är ett kulturellt fenomen än ett medicinskt. Diagnosen fascinerar och har uppmärksammats flitigt i massmedia. Frågan är om det är ett riktigt tillstånd eller fantasi”.

Lite skrämmande är ett sådant uttalande, även om frågan som sådan ur forskningssynpunkt måste ställas. För om de som utbildar våra psykiatrar, -de som skall ställa diagnos, har det förhållningssättet är det inte särskilt märkligt i sig att antalet diagnoser i Sverige är så pass lågt. Risken då blir ju att det finns fler som har DID än de som blir behandlade för det. Och vad händer med alla dem? Får de fel diagnos, -hur påverkas då deras livskvalitet av det?

Categories: Dissociation, neuropsykologi Taggar:

Att handla eller inte handla, -det är frågan

juni 26th, 2009 Inga kommentarer

Vem har sagt att det skall vara lätt? Det är på något konstigt vänster så att jag inte gillar att handla. Åtminstone inte kläder, ändå skall det ju göras, åtminstone någon gång, -och idag blev det dagen D. Efter ett riktigt trevligt möte med arbetsterapeuten, -den jag redan träffat ett par gånger tidigare och som nu mjuknat lite i kanterna, och en visit på mitt studieförbund för att lämna in deltagarlistor, faktureringsadresser och annat administrativt trevligt, blev det dags att ta tag i det där otrevliga. Handlandet. Av kläder. Och skor.
Efter att ha konstaterat att utbudet av ecco-sandaler i min storlek (35 – ja, jag vet, de är så små att de knappt syns…) inte var särskilt omfattande och efter att ha besökt i stort sett alla affärer i stan där de säljer just denna produkt (eller ja, det visade ju sig att de inte gjorde det) så fick jag se mig besegrad av lagertömning och rearusch. Redan där var jag ganska trött och utmattad, men jag hade slagit mig i backen på att få det gjort. Handlandet av kläder.
Taggad till tänderna med envishet masade jag mig så in i första bästa affär i stans största shoppingcenter. Jag klev in i min lilla bubbla och fokuserade bara på klädesplaggen som hängde på rader med hängare. (Oändligt.) Ganska osystematiskt manglade jag mig igenom tre klädaffärer (snudd på rekord för min del) och ut kom jag med diverse klädesplagg.
I närheten av något provrum var jag aldrig. Jag vägrar. Lösningen är att handla stort. Då går de i varje fall på.

Väl hemma gick jag och sov bort en dryg timme. Jag var utmattad. Slut. Finito. Ende. (Och mer eller mindre pank). Kvar i påsarna låg (rea)kläderna. För att glädja L som varit vänlig nog att hänga mig i hasorna genom hela denna cirkus klädde jag på mig några av plaggen sedan. Men jag gick aldrig ner för att visa. Någon måtta får det vara. Ändå kände jag mig lättad.
Lättad över att jag inte drunknade i kläderna,
lättad över att jag inte dissocierat och köpt något katastrofalt olämpligt,
-och lättad över att ha det gjort.
Att det helt enkelt bara är över.

Nu dröjer det minst ett år tills jag behöver göra något dylikt igen.
Lättad.

När det duggar tätt

juni 25th, 2009 Inga kommentarer

Några ord skall ja försöka få till såhär nu på torsdag kväll… Dagen har varit riktigt skön… Alldeles utmärkt, åtminstone sett till innehåll. Jag tog med mig L och åkte till en stad en halv timmes bilresa härifrån. Det var helt ypperligt väder och atmosfären var lugn och avslappnad. Folk satt mest stilla i skuggan under något träd och tittade på båtarna som guppade i hamnen. Det var på något vis som en mini-semester. När vi några timmar senare kom hem var jag så slut att jag gick och lade mig och sov bort ett par timmar. Jag vet inte om det var värmen (som påstås ha lagt sig över bygden), det faktum att vi traskade på ganska friskt eller det lilla faktum att jag fick jobba med att stanna kvar (vara fokuserad), -något som i sig är rätt slitsamt ibland.
Framåt kvällen kom Er med den nya skrivaren (yess!) och en sodastreamer som jag bett honom handla. En egen läskfabrik i miniformat är inte helt fel den här tiden på året…

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Terapiguiden publicerad

juni 25th, 2009 Inga kommentarer
Jag är den första att erkänna att det dragit ut på tiden, men nu är den i alla fall här… Terapiguiden är ingen komplicerad historia, utan en liten guide för dem som kanske eventuellt möjligen kanske, eller så inte, men… kanske ändå har för avsikt att söka terapeutisk hjälp att bearbeta de trauman som ännu inte är bearbetade. Det är en liten introduktion med en bredd av både konvetionella och alternativa terapiformer. Som med så mycket annat finns det alltid något som passar åt alla, men inget som passar för alla…

Håll till godo, nu skall jag i varje fall försöka att gå och lägga mig. Det har varit en lång dag… (det kunde jag skriva om ifall energin fanns där. Kanske nämner jag om det imorgon i stället, eller så… nåja… sova var det ja…)

Terapiguiden – omformattering pågår

juni 23rd, 2009 2 kommentarer

Bara några ord om terapiguiden…
Under eftermiddagen här försökte jag publicera den utlovade terapiguiden, men det visade sig vara så att jag var tvungen att omformattera materialet, vilket i sin tur ger biverkningar…-på layouten. Så jag skall fixa det tills imorgon… Lovar… (tror jag)…
Ha det gott!
Svalkande drömmar i den varma sommarnatten!

Categories: Trauma Taggar: ,

Midsommaren som regnade bort

juni 21st, 2009 Inga kommentarer
eller

Med ett glas vin under paraplyet en natt i juni

…en natt som snart klarnade upp

Glaset bredvid mig här på bordet är så gott som tomt. Midsommarhelgen är över, åtminstone om man ser till den av svenska folket så högt älskade – och så ofta bortregnade – midsommaraftonen (fast B påstår att sommaren 1968 var det så hett att det inte gick att sova i tältet utan han var tvungen att ligga ute i skuggan under ett träd – jag vet inte så mycket om hur det var just den sommaren vädermässigt så jag väljer att lita på hans expertis).
Midsommarafton kom och gick utan att jag riktigt hann med. För samtidigt som jag själv ägnat dagarna åt att städa och möblera om (de som känner mig vet att jag ibland möblerar om i ångestdämpande syfte och ibland också bara för att jag har lust) så har jag försökt vara åtminstone lite social. Således firades fredagen tillsammans med Le och B. Olyckligtvis hade jag dubbelbokat de bägge så jag fick stuva om i planerna lite grann (ledsen Le, -det skall inte hända igen -hoppas jag). Midsommardagen fördrev jag i sällskap med L (vi bakade faktiskt bullar, -det är kanske svårt av tro, jag är inte särskilt huslig av mig, inte egentligen…) Det var gott och eftersom det ändå regnade så kunde vi lika gott ägna dagen åt att dricka vin, äta bullar och mumsa på resterna från dagen innan. Inte så dumt faktiskt, särskilt som det gick att göra det nyss nämnda på balkongen med en sudokutidning under näsan medan regnet vattnade penséerna i balkonglådan.

Nu låter det som om det varit en riktigt angenäm helg, -och det har det också varit, ändå har det guppat ett litet illamående i magen och halsen under de gångna dagarna. Midsommar är en familjehögtid, -så även för oss i min uppväxtfamilj. Att tankarna därför vandrar mellan nutid och ett sedan länge svunnet då är kanske inte särskilt konstigt. Det är goda minnen och minne jag helst inte skulle ha. Jag har försökt acceptera tankarna och minnena. lite på avstånd. Ett stycke ifrån.
Jag har låtit det flyta förbi. Fokuserat på andningen, lekt andningsleken där jag tänkt mig att jag andats in genom lungorna och ut genom huden på mina fingertoppar. (Det är ganska roligt, -pröva!) När minnena dyker upp igen har jag bara konstaterat att ”det är minnen från delar av mitt tidigare liv” OCH ”minnen kan inte skada mig; jag är i trygghet nu”.

Traumatankar i natten:
Det har blivit ett mantra. Ett mantra att lugna mig, se på, utforska och sedan lämna, mina minnen när de kommer på objudet besök. Jag försöker komma ihåg att inte säga ”men minnena kan inte skada mig”. Upplevelsen av minnet skall inte negligeras, utan accepteras har jag kommit fram till (med hjälp av diverse bokförfattare). Alltså är och ett viktigt ord. Ett ”men” ger inte en konsekvens av ägande (alltså; jag känner inte att jag äger mina minnen, -de äger mig), utan av undanflykt. Det är lite fascinerande (jag tycker det mesta är ganska fascinerande…).
”och minnena kan inte skada mig” Jag är i trygghet. På samma sätt kan jag tänka ”jag mår inte så bra, OCH det är okej…”. Just nu är jag mest trött, lite dåsig av vinet. OCH det är okej att vara trött. Jag gör förmodligen bäst i att gå och lägga mig. Så får det bli. God natt!

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Fördomar och bokhyllor

juni 16th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Sista samtalet med psykologen

innan semestern.

”Så… -vad ser du?” frågar kvinnan som sitter i fåtöljen mitt emot. Hon är somrigt klädd och tittar på mig med en uppsyn som avslöjar att hon är lite mer uppåt än vanligt. Det är min psykologs och mitt sista samtal innan hennes inalles sju veckor långa semester. Jag sitter med benen under mig i fåtöljen och lutar mig åt sidan, mot bokhyllan, för att få en tydligare bild av vad det är jag egentligen ser. Min blick vilar på de två raderna med böcker, främst psykologisk och psykoterapeutisk litteratur, men också ett stort lexikon kring mytologi, en serie om Ceasar och lite andra historiska verk.
”Jag ser” börjar jag, ”några böcker om dissociation och trauma…”. Min psykolog nickar uppmuntrande ser jag i ögonvrån; ”och det får mig att känna mig trygg och signalerar att du vet vad det handlar om. Dessutom finns det lappar i de flesta böckerna om dissociation, vilket gör att jag tolkar det som att du läst, eller i varje fall har börjat läsa de böcker som står här. De står inte här bara för syns skull. -det är bra”. Jag sätter mig ordentligt till rätta i fåtöljen igen. ”vilka böcker ser du inte?” undrar kvinnan i stolen mitt emot. ”De med för liten text” säger jag utan att den lilla gnuttan humor i uttalandet ger något gehör hos min terapeut (hon tycker sällan att jag är rolig…). Jag är tyst en stund innan jag fortsätter: ”det vet jag inte… skulle jag veta det så skulle jag ju se dem…” (Inget gehör där heller…)

Vad är det jag inte ser? Generellt sett så ser jag sällan sådan litteratur som jag inte förstår mig på. Sådant som inte är begripligt för mig. Jag är själv oerhört dålig på kärleksromaner och fantasy. Två kategorier av böcker som jag inte förstår mig på. Och som jag, medger jag lite motvilligt, har en hel del fördomar om. Ändå kanske jag skulle förstå dem om jag gav dem en chans. Men det gör jag inte. Jag vill inte. Lyrik är jag också ganska dålig på, även om den typen av böcker imponerar på mig när jag stöter på dem hemma hos vänner och bekanta, alldeles särskilt ifall böckerna har en massa lappar i sig…

En bokhyllas innehåll säger oftast en hel del om vilka intresseområden ägaren till bokhyllan har; vem personen bakom är. Det är således ganska naturligt att man, när man för första gången kommer hem till någon, tar sig en titt i första bästa bokhylla. Jag tror inte att jag är ensam om det (även om jag förmodligen är mer analytisk än de flesta när det kommer till att analysera innehållet). I bilen på vägen hem sa J att jag förmodligen inte skulle finna hennes bokhylla särskilt intressant. J är nämligen en sådan människa som jag inte förstår mig på. Hon gillar böcker som jag inte begriper. Kanske borde man känna sig underlägsen. Här är en person som kan läsa kärleksromaner och kan göra det med den djupaste koncentration. Hon besitter en förmåga som jag inte har. Det förtjänar respekt. Jag har nog en hel del ännu att lära när det kommer till att acceptans och litterär vidsynthet. Jag tror alldeles bestämt att jag skall be att få låna en bok av J nästa gång vi ses. Måhända kommer jag inte att kunna slita ögonen ifrån den. Vem vet. Vem vet. Det kan vara värt ett försök…?

För övrigt har det varit en ganska märklig dag. Jag har ägnat mig åt att växelvis sova i solstolen på balkongen och i soffan inne i ateljén (jag måste passa på så länge jag har soffan kvar. Av utrymmesskäl -och starkt ogillande- har jag skänkt bort den och den skall hämtas på måndag). Två möten har det också blivit idag. Och måendet? Jodå, det är skapligt. Lugna puckar (vem säger förresten så numera?) God natt!
Categories: Allmänna tankar Taggar: , ,

Kvällsmänniskan

juni 14th, 2009 Inga kommentarer

Tidigare, för sisådär en femton år sedan eller så, då i min ungdom, var jag en utpräglad kvällsmänniska, åtminstone uppfattade jag det själv på det viset. Min omgivning ansåg inte det, drar jag mig till minnes. ”Du som är en sådan morgonmänniska” kunde jag få höra. Lustigt nog kan jag knappt minnas en enda tidig morgon (utom inför någon resa då) när jag varit pigg och på alerten redan långt innan ottan. Visst hände det även då att jag hade sömnlösa nätter då jag långt innan gryningen fann det bäst att skita i att försöka få tag i en sömn som ändå inte verkade finnas i närheten. Men en morgonmänniska var jag inte. Väl? Eller så var jag det, men minns det bara inte. Det är inte så lätt att veta och jag har egentligen ingen att fråga heller. Men som jag minns det var livet fram till lunch suddigt och ramlöst, sena kvällar och nätter, gärna med en bok på kudden framför mig, har jag däremot rätt så klara bilder av. Ändå påstod alltså ”folk” att jag var en morgonmänniska. Hur kan det komma sig?
Var jag dissociativ och levde ett annat morgonliv (mina dagar började oftast inte i sängen utan i stort sätt var annanstans som helst) eller var jag bara allmänt frånvarande eller kanske är det så att jag bara är normalt glömsk. För hur kommer det sig annars att bilden av kvällsmänniskan lever så stark inom mig?

Jag undrar bara…

Categories: Allmänna tankar, Dissociation Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu