Arkiv

Arkiv för ‘Privat’ Kategori

Paragrafrytteri

december 5th, 2009 2 kommentarer

Snart kan jag titulera mig ”paragrafryttare” eftersom jag har visat mig ha en alldeles otrolig förmåga till paragrafrytteri å det senaste. Det är ibland skrämmande att lära känna nya sidor hos sig själv, ibland känns det lite skamligt dock att märka att de sidorna man precis upptäckt inte alltid är de bästa.
Det handlar naturligtvis om småsaker också i mitt fall, som så ofta när man hänger sig åt paragrafrytteri. Denna lilla hobby har kommit att utvecklas till en passion -och har framträtt med all önskvärd tydlighet också i en hel del sammanhang som jag inte haft i att göra, -egentligen. Nu skriver jag lite för att skrida till korset och erkänna min svaghet när det gäller detta och för att försöka utröna vad det hela grundar sig i. För i ärlighetens namn så vill jag inte gärna bli en fullblods-besserwisser. Jag måste alltså hejda mig innan det är för sent.

I det ena sammanhanget -vill jag dock påpeka- är paragrafrytteriet möjligen försvarbart för att inte säga också berättigat (någon måste ta rollen av tråkigt paragraf-lejon i sådana fall och jag har uppoffrat mig med stor entusiasm och glädje). Det rör sig om juridiska bestämmelser som bör tillämpas utan oklarheter. Men det andra rör sig bara om ren och skär enfald och kanske en gnutta akademikerstolthet. Det andra vi talar om är terapeututbildningar av varierande slag.

Det började med att någon sa sig vara legitimerad KBT-terapeut och det visade sig handla om en kortare kurs som resulterade i ett diplom, något som alltså inte alls motsvarar en legitimation. Jag blev lite gnufflig och gick omkring och var sur över att ”vem som helst tydligen kan bli terapeut numera”. Min sårade (akademiker)stolthet tillät mig inte att erkänna att kunskap inte alltid kan eller bör räknas i akademiska poäng. Ändå var det inte riktigt hela irritationen som satt där. Jag märkte till min förvåning att jag missunnande personen jag mött titeln terapeut, just eftersom hon ju ”bara gått en kurs”. Min starka reaktion gjorde mig också nyfiken, för varför reagerar jag så starkt på just detta?
Handlar min reaktion om mina högst privata funderingar och min egen självkänsla och yrkesidentitet, -eller handlar det om en oro för eventuella allmänsociala konsekvenser för dem som söker hjälp? Eller är det kanske lite av bägge?

Jag är socionom med steg-1 utbildning. Det är med andra ord ganska mycket som återstår innan jag kan kalla mig legitimerad psykoterapeut. Möjligen stör det mig då att jag efter förhållandevis många års studier ännu är så långt från ”målet”, medan människor runtom mig går på en 48-h kurs och vips är klara -certifierade psykoterapeuter. Ändå har ju även jag den möjligheten, men har inte tagit den , -varför inte, kan man ju fråga sig. Ja, varför inte? Det finns ett myller av terapeututbildningar. De varierar i omfattning, inriktning, förkrav (inom de ”fria grundutbildningarna” är regeln att inga förkunskaper behövs) och pris. De flesta av dem tror jag är givande. Man lär sig säkert något. Men någon kvalitetsgaranti finns inte. Och det papper man får är ofta i praktiken ganska värdelöst, eftersom det inte finns några riktiga restriktioner kring vem som får arrangera den typen av utbildningar. Det blir minst sagt förvirrande.

Folk flest vet ingen skillnad på legitimerad och certifierad (är min gissning). Det låter ungefär likadant. Kanske handlar mitt paragrafrytteri i det här sammanhanget om att jag vill att folk skall se min kompetens och inte räkna ner den i förhållande till den person som har en kortare terapeututbildning? (Det har hänt och det är onekligen frustrerande.) Eller så oroar jag mig i allmänhet för människors möjlighet till adekvat hjälp, just eftersom det är så otydligt vad som är vad, att ingen kan förväntas veta vilken kompetens den aktuella terapeuten faktiskt besitter. Det gör att allt känns osäkert. Och värst är att människor inte verkar ens känna till det.

Det mest omtumlande i sammanhanget när jag analyserar min egen reaktion är ändå att det mesta faktiskt i slutändan ändå handlar om mig och min akademikerstolthet och självkänsla. Det känns frestande att gå en kurs för ett pappers skull, så att jag kan säga att jag är terapeut, ändå -varför skulle jag göra det? I teorin kan jag kalla mig terapeut i alla fall, eftersom regelverket ser ut som det gör. Men när jag tänker så blir hela diskussionen så bisarr. För varför skulle jag kalla mig för något jag inte är? Nej, jag är socionom, med grundläggande utbildning i psykoterapi (steg-1) än så länge. Och det är jag stolt över. Jag fortsätter att läsa och lära mig och kanske blir det också steg-2 någon dag. När tiden är mogen. Vi får se.

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar:

Personligt (snudd på privat)

december 1st, 2009 1 kommentar

lite mer om vem jag är (på förfrågan)

Egentligen är jag inte särskilt svår att lära känna. Jag kan dock vara lite reserverad ibland sådär till en början. Och här i bloggen har jag inte alltid varit så tydlig med vad bakgrunden till en del av mina påståenden är. Jag har heller inte berättat så mycket om var just dissociation och trauma intresserar mig så mycket som det gör. För mig har det nog handlat om en integritetsfråga. Min personliga integritet är och har varit viktig för mig. Jag önskar ju egentligen att jag kunde säga att jag har intresset för trauma och dissociation endast genom yrket, men det är inte riktigt så enkelt. Därför skall jag försöka bjuda in er i varje fall lite grann. Vi får se hur jag lyckas.

Det är några år sedan jag nu blev fri. Med det menar jag att det är några år som jag levt utan hot mot mig eller mina nära. Innan dess finns en längre periods kaos och liksom många andra med den bakgrunden tog det mig ett tag att ta det definitiva steget, sätta ner foten och deklarera att det för min får vara nog. Droppen kom efter ett mordhot med kniv och en illa skött polisutredning. Jag hade svårt att sköta jobbet och var inte modig nog att berätta hela sanningen bakom det som hände. Mina halvsanningar blev både motstridiga och för svåra att hantera. Arbetssituationen var ohållbar, min relation höll inte för trycket och jag var rädd för mitt liv. Förmodligen riktigt på allvar för första gången. Det krävdes drastiska åtgärder.
Efter detta för mig ganska så traumatiska händelseförlopp bestämde jag mig för att bli ärlig mot mig själv. Jag har alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, så stark att jag själv inte alltid insett konsekvenserna av den. Nu var det dags att skapa ett normalt fungerande liv, -utan hot. Och att slicka såren.
Redan tidigare var jag starkt engagerad i olika sammanhang. Både sådana där jag i bakgrunden hade en egen historia att relatera till och sammanhang som egentligen var främmande för mig. Min egen historia kantas av en del mörka familjehemligheter och våld, något som var ändå mer tabu eftersom jag kommer från en annars utåt sett rätt så välartad akademikerfamilj. Intresset väckte i samband med studierna och utsatthet fanns alltid väldigt nära mitt hjärta. Ändå var det från början absolut ingen självklarhet att bli just socionom.
I samband med yrket började jag jobba med traumatiserade människor ganska direkt. Märkligt nog såg jag själv inte sammanhanget eller likheterna. Jag identifierade mig inte med de jag mötte, förmodligen var jag avstängd. Däremot läste jag på. Jag gick på kurser och konferenser, läste vidare och grundlade ett djupt engagemang. Oberoende av min egen livshistoria. Trodde jag.
Det tog ganska många år innan jag tvingades erkänna för mig själv att mina egna trauman spökade för mig både i yrkesval och engagemang. Eftersom jag jobbat på stället där arbetsklimatet inte tillåtit att man haft en egen historia var det lite svårt att smälta. Förmodligen bidrog även det till att det tog så pass lång tid som det gjorde.
Idag har jag fortfarande en posttraumatisk diagnos. Jag har mardrömmar ibland och kommer säkert att fortsätta att jobba med mig själv i ungefär 50 år eller så (så länge jag lever). Men jag lever i trygghet, mår bra och är sysselsatt. Jag har mina näringar (cirkelledare inom ett studieförbund), mitt engagemang på nätet där jag fungerar som ”expert” och ger professionellt stöd och jag kommer förmodligen att börja jobba på högskolan här efter jul. Livet är på det sättet ganska bra. Det känns meningsfullt. Inte så att jag är klar med mig själv, men så att jag trivs med livet och har börjat återfå tron på mig själv (som fick sig en knäck i och med den förändrade livssituationen för några år sedan).
Trots mina tvivel över mig själv så är jag en överlevare och har aldrig egentligen sett mig som offer. Jag har aldrig heller identifierat mig som patient lika mycket som jag identifierat mig som hjälpare. Kanske är det stolthet, kanske är det skam, kanske är det bara sådan jag är. Men jag är traumatiserad. Numera ser jag det dock inte som en defekt, bara en erfarenhet till i livet som jag bär med mig, även skammen ibland finns där och smyger sig på. Det finns en del arbete kvar att göra…
Om framtiden kan jag säga att jag tror att jag vid tillfälle av framtida hotsituationer kommer att kunna hantera dem bättre, även om jag räknar med att den perioden av mitt liv är över.
Jag hoppas kunna doktorera, -det dröjer nog ett tag, men det är helt tydligt en del av min plan. Jag tror också att jag kommer att föreläsa. Jag saknar det och hoppas alltså kunna börja med det igen på allvar. Jag tror att jag har en särskild kunskap att dela med världen. Under tiden fortsätter jag att läsa på, gå kurser och utvecklas. Jag jobbar med mig själv och tycker egentligen att det är ganska intressant, -trots att det också är oerhört jobbigt. Jag kommer nog också alltid att jobba ideellt vid sidan av med frågor jag brinner för. Men vi får se hur allting kommer att gestalta sig. Som man brukar säga; -den som lever får se.

Flyt

november 25th, 2009 4 kommentarer

Under de senaste veckorna har jag kunnat notera ett visst flyt. Saker har gått lättare en beräknat. Saker som inte borde lösa sig har gjort det. Oro jag haft, har lättat, -också för sådant som jag inte kunnat påverka det allra minsta. Och såhär lagom till advent känner jag mig ganska tillfreds. Egentligen vet jag inte om jag har mer flyt än vanligt. Förmodligen har jag ungefär lika mycket flyt som vanligt, -men jag upplever att jag har mer. Jag är i stämning. För det är väl så att jag lika väl hade kunnat muttra om hur eländigt allt är om man nu skall vara riktigt krass, men det känns bra nu.

Allt beror bara på ett par små saker som vänt och nu går rätt väg. Jag får förmodligen jobb precis på den arbetsplats jag helst vill. Jag skall tillbaka till utbildningsväsendet och jag trivs där. Drömmarna flyger ovanligt högt. Jag har börjat tro på mig själv igen. (Och det var på tiden…)

Categories: Privat Taggar:

Planer och projekt

oktober 28th, 2009 Inga kommentarer

Det känns just nu för mig som att jag befinner mig mitt uppe i förberedelserna inför någonting. Riktigt vad detta något är blir svårt att klä i ord, för jag vet egentligen inte ens själv vad det är. Jag brukar få som råd att ta ut det ena järnet ur elden innan jag sätter in det nya. Av någon anledning passar det mig inte riktigt. Av den anledningen har jag under de senaste dagarna satt mig in i lagstiftningen kring grundandet och bedrivandet av idéella föreningar (även näringsidkande sådana), börjat fila på en hemsida, börjat sticka på en ny babykofta (trots att den jag höll på med innan bara är nästan klar-och förresten, ni som inte stickar, börja med det, -det är terapeutiskt) och gjort skisser inför näringarna imorgon (tänkte göra en serie koppar som jag lovade Pe redan för rätt så länge sedan och som faktiskt också redan är betalda).
Missförstå mig rätt, -jag färdigställer också saker, -men jag finner det största nöjet i processen och i skapandet av idéer. Jag borde alltså egentligen njuta av tillståndet jag nu befinner mig i, -av förberedelserna, men jag känner är inte helt övertygad om att det jag känner faktiskt är entusiasm denna gång. Jag tror jag känner vilsenhet. Ren och skär och helt lagom vilsenhet som också den hör till processen.

Så…; välkommen vilsenheten! Vad har du att berätta för mig?

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar:

Skuggsyndrom

oktober 9th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Störda är vi var och en till mans

Det är några år sedan nu. Dagen när jag av en händelse fick en bok om skuggsyndrom i min hand. Jag har faktiskt för mig att det var min mamma som introducerade den, men det saknar betydelse i sammanhanget. Under näringarna idag satt vi och grunnade lite på detta med att vara störd. För det finns ett litet nöje i att kategorisera vänner och bekanta i olika grupper av skuggsyndrom. För ärligt talat, -visst är vi alla störda på ett sätt eller annat? Vissa har diagnos, andra har det inte. Vissa är bättre på att maskera sin allmänmänskliga stördhet än andra. Vissa är stolt över den och visar upp den. Men alla har vi den.
Det var när jag satt och skulpterade en naken frodig kvinna i 50-60-års åldern (ständigt återkommande tema för mig det där. Undrar just vad det kan ses som ett symtom på?) och precis höll på att forma fettvalkarna på kvinnans rygg som samtalsämnet flöt in på detta fascinerande tema. Vi grubblade en del på vilka skuggsyndrom som är evidenta i vårt eget beteende. Jag t.ex. har ett rätt så onyttigt kontrollbehov och har dessutom OCD light. Jag är tvångsmässig mest när det gäller mina böcker som jag kan ordna systematiskt om och om igen (lugnar nerverna tror bestämt att det gör). Så analyserade vi lite vänner och bekanta. Mest på skoj (hårdast var vi mot oss själva och dömande var vi, vad jag kan se, inte det minsta), men roligt hade vi. För det är ganska avslöjande detta, att man överhuvudtaget börjar analysera sin omgivning i skuggdiagnoser är sannerligen en smula stört…

Så till en helt annan sak; Peter Jöback har kommit ut, -som överlevare. Han utnyttjades sexuellt som ung, -eller ja, som barn. Jag hade inte hört det förrän idag när jag hade nöjet att titta på ”Skavlan” i svt1. Peter Jöbacks storhet började träda fram för mig när han berättade att han var bög. Men det är först nu som jag känner att min respekt har väckts. Han har brutit udden av skammen. Jag blir lite rörd, för det är mycket som skall till innan folk verkligen kan göra det. Jag har inte riktigt kommit dit än.
Och skavlan? Ja, han är kung!

Office in ruins

oktober 6th, 2009 Inga kommentarer
Eller

När tekniken utmanar fantasin

Det är fortfarande så att jag inte fått tag i support för mitt word som inte längre fungerar som det borde (eller, ja, det fungerar inte alls om man vill göra något så avancerat som att skriva). Jag sitter alltså med en hög med informationsblad som jag inte kommer åt och som jag inte kan redigera eller än mindre publicera. Hur jag skall lösa det vet jag inte. Det kostade mig 1600 kronor och höll i tre månader. Jag tror ändå att det kan gå att lösa om det går att få tag i support. Men det har misslyckats hittills.

På tal om support så har jag försökt i tre veckors tid att få tag i min fastighetsskötare. Jag har ringt 36 (+ tre) gånger (jodå, jag ha räknat) och har ännu inte fått tag i henne. Men så hände det igår; hon ringde. Jag var uppe hos mig och Le svarade. Hon kände inte till min desperation utan bad snällt fastighetsskötaren ringa igen efter lunch. Det gjorde hon förstås inte. Så nu har jag ringt tre gånger igen idag och lämnat två meddelanden på svararen. Och jo, jag börjar bli frustrerad.

Jag brukar tro att jag har rätt stor fördragsamhet med människor… Ändå har jag också insett att jag kan bli besviken och att det är okej att vara det. Ingen går sönder för att jag känner mig övergiven en stund. A skulle kommit idag, men hon blev sjuk. Jag har väntat länge och får alltså vänta lite till. Jag är inte arg på henne, men jag är besviken på att hon inte kunde komma. Det är två olika saker. Besvikelsen är en liten men ganska tung klump precis bakom revbensryggen. Den bränner lite och påminner om känslan av övergivenhet. A har influensan och mår dåligt. Jag bestämde mig för att tända ett krya-på-dig ljus för henne och ett besvikelse ljus för mig själv. Det är inte så att hela världen är emot just mig. Det är bara så att tekniken har sina brister, folk har för mycket jobb och andra människor är sjuka. Jag reagerar på det. Och det är förmodligen ganska sunt.

Dancing mamas

oktober 3rd, 2009 Inga kommentarer
Eller

På tjej-kväll med nya bekantskaper

Det händer inte så ofta att jag är ute i svängen. Jag är väl en ganska så tråkig individ på det sättet. Faktum är att jag inte vet när jag var på fest senast; senast innan igår kväll vill säga.
Jag blir lätt trött om det är stimmigt och är jag trött blir jag lätt dissociativ. Möjligen är det en förklaring till varför jag sällan är ute i svängen. En annan orsak är att jag inte finner så stort nöje i det. Fast tjejkvällar gillar jag nog ändå har jag precis insett.

Det finns inte så mycket att berätta. Det var vin och hudkrämer, tacos med sallad (för oss vegetarianer) och garderobstömmarparty (jodå, även jag kom hem med ett nytt plagg-Tack för capen!). Det var ganska skönt att vara ”normal”. De flesta var nya bekantskaper och jag insåg att jag trots allt nog är ganska vanlig ändå. Jag tror ibland att jag sticker ut, men inser mellan varven med en stor suck av lättnad att så inte är fallet. Jag är inte mer annorlunda än folk är flest.

Om dagen idag finns inte heller så mycket att berätta. Jag har städat och läst lite grann, -alldeles lagom såhär dagen efter…

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar:

En kropp öppen för tolkning

september 23rd, 2009 Inga kommentarer
Borrelia, eg. Lyme disease, Lyme borrelios eller bara borrelios, är en bakteriell infektionssjukdom som överförs via fästingar. Smitta till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten Ixodes ricinus, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare men också större djur som exempelvis hjort och rådjur. Man har konstaterat att smitta på samma sätt också kan spridas via infekterade flyttfåglar. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i medeltal cirka 0,6%. (Wikipedia)

Jag fick se den för första gången i spegeln i ögonvrån imorse när jag kravlade ur min pyjamas. Det var en stor röd ring (erytema migrans), i samma storlek som min handflata ungefär (c. 15 centimeter i diameter -jag har små händer). Inuti ringen var en öppen vitaktig yta. (Borreliainefektioner brukar kunna se ut så, -särskilt hos män, medan kvinnor oftare har en ”heltäckande” röd färg som mörknar i mitten, -något jag nyss lärt mig.)
Vårdcentralen fick ett samtal från mig vid nio och retursamtalet kom kvart över tio. Vid elva var jag vid vårdcentralen och fem över gick jag ut därifrån med ett vitt receptpapper i handen (de hade problem med skrivaren och kunde av en specifik anledning inte sända receptet elektroniskt). På receptet stod kåvepenin 1g 3 ggr dagligen i 14 dagar mot borreliainfektion.

Det borde kanske ha stannat vid det. Jag kunde ha dragit en lättnadens suck och varit glad att jag undslapp ansiktsförlamning, artrit, hjärtproblem och hjärnhinneinflammation eftersom det upptäcktes så tidigt. Men jag måste göra som jag alltid gör. Jag måste läsa på lite grann. Och det var då problemen började.
Och det var då förvirringen tog vid (förvirring kan också vara ett tecken på borrelia har jag läst någonstans…).
Under de senaste veckorna har jag haft bilder från händelser där min nacke varit aktiverad på ett för den obekvämt vis. Jag har haft kroppsminnen med stel nacke och något som kanske kan vara värk (? -jag vet inte riktigt hur värk skall kännas). Flashbacks har jag tänkt. solklart fall. Men nu är jag inte så säker längre. Kanske har det bara varit borrelian, -den jag inte visste jag hade.
Problem med mitt knä har jag också haft. Sviter från en gammal bilolycka och ett överansträngt knä efter semestern har jag tänkt. Men det kan ju också ha varit borrelian.
De sista dagarna här har jag låtit förkyld, varit lite stockad och konstig i största allmänhet. Men det dök upp i samband med att jag städade och möblerade om, inte så konstigt -allergi förstås, det måste det vara, -dammallergi. Men nu är jag inte så säker, för när allt kommer omkring så kan det ju också ha varit borrelian…

Där skammen klämmer

september 20th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Varför det är så svårt att komma igen

”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).

När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.

För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.

I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.

Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar: ,

Att ge och ta kritik

september 8th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Konsten att bedöma och berömma

Det har varit en sådan där dag idag, alltså en sådan där dag… Större delarna av eftermiddagen tillbringade jag liggande på rygg på golvet bredvid toa-stolen. Mellan kräkningarna passade jag på att läsa lite om detta med att ge och ta kritik (jag mår oftast bättre om jag kan distrahera mig med något när magen krånglar och varför inte utveckla just den förmågan när man ändå befinner sig i brygga). Som ni, som följt bloggen lite grand, säkert märkt, så är det ett ganska aktuellt ämne.
Jag tror också att många med interpersonella trauman lider av samma poinefobiska (rädsla för bestraffning) tendenser som jag själv gör av och till (mest till).

Det har säkert bedrivits forskning även på det (även om jag inte behärskar just det området till fullo), men det skulle inte förvåna mig ifall det visade sig vara så att traumatiserade människors kritikhantering är ännu snäppet mer komplicerat än jämförelsegruppens (av slaget glada unga psykologistudenter). Jag vet att jag själv lätt blockerar mig när jag får negativ kritik och missar då lätt lärdomen som finns inneboende i kritiken, för när allt kommer omkring så är kritik i första hand information för utveckling (Det kan vara bra att minnas det när man själv väljer att framföra kritik åt något håll).

Vi ger kritik för att bygga upp en annan människas beteenden eller yrkesroll/ professionella egenskaper. Vi ger också ”kritik” (tror vi) för att hävda oss själva, men i sådana fall så har vi själva missat poängen. Då handlar det inte om kritik, utan snarare om pajkastning och det är ett ämne som förtjänar en helt egen kolumn någon dag. De gamla grekerna talade om kritikos, -en egenskap, -oftast utvecklad sådan, som innebär att kritikern är förmögen att avgöra eller bedöma någonting hos någon annan. Att vara en kritiker innebär alltså ansvar.
ganska intressant egentligen när man börjar fundera på det. Det betyder att mycket av det som jag uppfattat som kritik genom min uppväxt aldrig var annat än missbrukande av makt. Nedvärderande kommentarer som sades för att utöva makt, inte för att hjälpa mig utvecklas. När man börjar se på saker och ting på det sättet är det lätt att börja se utvecklingsmöjligheter i stället för hinder. Jag har alltså skaffat mig en ny målsättning, -att bli en riktigt bra kritiker, av den gamla grekiska sorten…
Categories: Privat, Trauma Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu