Det är som vanligt lite smårörigt såhär i semestertider, vanligen har jag som bekant psykologsamtal på tisdagar, men så icke idag. för att värna sin hälsa (vila öronen) och njuta av tillvaron har min psykolog, liksom de flesta andra, semester. En som ännu inte gått på sommarledighet är sköna Helena (som jag skrivit om vid tidigare tillfällen också, hon är kontaktperson -sjuksköterska- inom öppna psykiatrin här i denna ljuva stad; jag brukar stjäla till mig någon kvart alltid i samband med psykologvisiterna). Hon är en sådan som det är svårt att inte gilla. (Inte så att jag går omkring och försöker ogilla folk, men jag antar att jag ofta är lite reserverad i kontakt med psykiatrin.)
Vi talade bland annat om expressens artikel. Det var uppenbart att H inte hade läst artikeln så diskussionen blev lite enahanda. H menade i varje fall att det alltid är så inom psykiatrin, ödet avgörs av den man råkar ha (o)turen att träffa. Jag är rädd att hon har rätt. Eftersom det psykiska måendet inte är så lätt att mäta på en skala eller analyseras genom blodprov, så blir bedömningarna ofta godtyckliga. Väldigt godtyckliga. (Man kanske borde vara glad åt att den egna diagnosen aldrig svävat ut väldigt långt åt någondera riktningen.)
”Den verklighet du beskriver är verklig för dig” är en lite knepig klyscha; Det ger en upplevelse av att ingenting går att mäta, ingen verklighet är mer verklig än någon annan. Rent filosofiskt är det en intressant fråga som man dryfta i en oändlighet, men för mig personligen blir det en fråga om trovärdighet. Får man höra ”din verklighet är verklig för dig” när man vill reklamera en produkt som har uppenbara brister så känner man sig lätt negligerad. Säger en psykiatrisjuksköterska det samma känns det också lite som ett sätt att inte behöva ta ställning till en sakfråga. Åtminstone upplevde jag det lite så just idag (inget ont med det, som sagt, jag gillar sköna H), men så är ju det bara min verklighet, -men den är verklig för mig.
Fick länktipset från www.wedidit.se, och det är en intressant artikel.
Artikeln på Expressen; Så använder du dina olika personligheter
Artikeln handlar i grund och botten om personlighetsväxlingar som ligger inom ramen för vad som anses normalt. Men dissociativ identitetsstörning finns också omnämnt. Den svenska psykiatrin, representerad av psykiatri professor Lars Farde vid Karolinska institutet, står för en recessiv hållning vad gäller DID, ”- Den förekommer nästan bara i Nordamerika. Det kanske snarare är ett kulturellt fenomen än ett medicinskt. Diagnosen fascinerar och har uppmärksammats flitigt i massmedia. Frågan är om det är ett riktigt tillstånd eller fantasi”.
Lite skrämmande är ett sådant uttalande, även om frågan som sådan ur forskningssynpunkt måste ställas. För om de som utbildar våra psykiatrar, -de som skall ställa diagnos, har det förhållningssättet är det inte särskilt märkligt i sig att antalet diagnoser i Sverige är så pass lågt. Risken då blir ju att det finns fler som har DID än de som blir behandlade för det. Och vad händer med alla dem? Får de fel diagnos, -hur påverkas då deras livskvalitet av det?
Vem har sagt att det skall vara lätt? Det är på något konstigt vänster så att jag inte gillar att handla. Åtminstone inte kläder, ändå skall det ju göras, åtminstone någon gång, -och idag blev det dagen D. Efter ett riktigt trevligt möte med arbetsterapeuten, -den jag redan träffat ett par gånger tidigare och som nu mjuknat lite i kanterna, och en visit på mitt studieförbund för att lämna in deltagarlistor, faktureringsadresser och annat administrativt trevligt, blev det dags att ta tag i det där otrevliga. Handlandet. Av kläder. Och skor.
Efter att ha konstaterat att utbudet av ecco-sandaler i min storlek (35 – ja, jag vet, de är så små att de knappt syns…) inte var särskilt omfattande och efter att ha besökt i stort sett alla affärer i stan där de säljer just denna produkt (eller ja, det visade ju sig att de inte gjorde det) så fick jag se mig besegrad av lagertömning och rearusch. Redan där var jag ganska trött och utmattad, men jag hade slagit mig i backen på att få det gjort. Handlandet av kläder.
Taggad till tänderna med envishet masade jag mig så in i första bästa affär i stans största shoppingcenter. Jag klev in i min lilla bubbla och fokuserade bara på klädesplaggen som hängde på rader med hängare. (Oändligt.) Ganska osystematiskt manglade jag mig igenom tre klädaffärer (snudd på rekord för min del) och ut kom jag med diverse klädesplagg.
I närheten av något provrum var jag aldrig. Jag vägrar. Lösningen är att handla stort. Då går de i varje fall på.
Väl hemma gick jag och sov bort en dryg timme. Jag var utmattad. Slut. Finito. Ende. (Och mer eller mindre pank). Kvar i påsarna låg (rea)kläderna. För att glädja L som varit vänlig nog att hänga mig i hasorna genom hela denna cirkus klädde jag på mig några av plaggen sedan. Men jag gick aldrig ner för att visa. Någon måtta får det vara. Ändå kände jag mig lättad.
Lättad över att jag inte drunknade i kläderna,
lättad över att jag inte dissocierat och köpt något katastrofalt olämpligt,
-och lättad över att ha det gjort.
Att det helt enkelt bara är över.
Nu dröjer det minst ett år tills jag behöver göra något dylikt igen.
Lättad.
Några ord skall ja försöka få till såhär nu på torsdag kväll… Dagen har varit riktigt skön… Alldeles utmärkt, åtminstone sett till innehåll. Jag tog med mig L och åkte till en stad en halv timmes bilresa härifrån. Det var helt ypperligt väder och atmosfären var lugn och avslappnad. Folk satt mest stilla i skuggan under något träd och tittade på båtarna som guppade i hamnen. Det var på något vis som en mini-semester. När vi några timmar senare kom hem var jag så slut att jag gick och lade mig och sov bort ett par timmar. Jag vet inte om det var värmen (som påstås ha lagt sig över bygden), det faktum att vi traskade på ganska friskt eller det lilla faktum att jag fick jobba med att stanna kvar (vara fokuserad), -något som i sig är rätt slitsamt ibland.
Framåt kvällen kom Er med den nya skrivaren (yess!) och en sodastreamer som jag bett honom handla. En egen läskfabrik i miniformat är inte helt fel den här tiden på året…
Bara några ord om terapiguiden…
Under eftermiddagen här försökte jag publicera den utlovade terapiguiden, men det visade sig vara så att jag var tvungen att omformattera materialet, vilket i sin tur ger biverkningar…-på layouten. Så jag skall fixa det tills imorgon… Lovar… (tror jag)…
Ha det gott!
Svalkande drömmar i den varma sommarnatten!
Tidigare, för sisådär en femton år sedan eller så, då i min ungdom, var jag en utpräglad kvällsmänniska, åtminstone uppfattade jag det själv på det viset. Min omgivning ansåg inte det, drar jag mig till minnes. ”Du som är en sådan morgonmänniska” kunde jag få höra. Lustigt nog kan jag knappt minnas en enda tidig morgon (utom inför någon resa då) när jag varit pigg och på alerten redan långt innan ottan. Visst hände det även då att jag hade sömnlösa nätter då jag långt innan gryningen fann det bäst att skita i att försöka få tag i en sömn som ändå inte verkade finnas i närheten. Men en morgonmänniska var jag inte. Väl? Eller så var jag det, men minns det bara inte. Det är inte så lätt att veta och jag har egentligen ingen att fråga heller. Men som jag minns det var livet fram till lunch suddigt och ramlöst, sena kvällar och nätter, gärna med en bok på kudden framför mig, har jag däremot rätt så klara bilder av. Ändå påstod alltså ”folk” att jag var en morgonmänniska. Hur kan det komma sig?
Var jag dissociativ och levde ett annat morgonliv (mina dagar började oftast inte i sängen utan i stort sätt var annanstans som helst) eller var jag bara allmänt frånvarande eller kanske är det så att jag bara är normalt glömsk. För hur kommer det sig annars att bilden av kvällsmänniskan lever så stark inom mig?
Jag undrar bara…
Läsarinflik