Eller
Cyberkärleken och ensamme Orvar
(Nej jag kommer inte att förklara det mer ingående i texten heller…)
Eftersom jag just nu håller på att dels damma av gamla nätadresser till viktiga sidor inom traumaforskningen (måste ju kolla att de fortfarande är gångbara och att det inte hänt något extraordinärt) och dels letar nya kontakter, surfar nätet och letar bloggar inom traumasfären etc. så har det kommit att bli ganska många timmar tillsammans med min laptop Late Laban, timmar som återigen gett mig känslan av att vara en i mängden. -En i mängden av dem som intresserar sig för trauma och traumabehandling, -och som också valt att fördjupa sig, lära sig mer och sedan också dela med sig av sin nyfunna kunskap. Det är en skön känsla. Vi är ändå ganska många.
Det är nätverksskapande och kunskapsutbyte som är på agendan. Mina drömmar börjar leta sig över Atlanten, -lyckligtvis behöver man inte lösa in någon flygbiljett när man väljer nät-vägen (även om ett besök -in vivo- inte skulle sitta helt fel). Korrespondera kan man göra ändå och det är en ganska ljuv känsla, dels när man upptäcker något nytt, eller när man stöter på någon gammal bekant tanke som i ljuset av några års ny erfarenhet ser så annorlunda ut. Ibland är det bara roligt att kunna säga ”ja, visst är det intressant. Det du skriver där har jag aldrig tänkt på tidigare. Tack för inspirationen!” Oftast lämnar jag inte spår efter mig. Jag läser, nickar för mig själv eller skakar förvirrat på huvudet och klickar vidare, till en annan del av världen. Mitt i allt detta känner jag mig levande. Att Word lagt av, att räkningarna är obetalda (det är de inte, men det lät så bra i sammanhanget) och att jag egentligen borde ägna mig åt något annat, mer ”jordnära” (som att diska disken nere i köket) spelar ingen roll. Det är min egentid. Jag gör som jag vill.
Skall ägna lite tid här framöver åt att dels uppdatera trauma-notis och trauma-agenda och också färdigställa Länk- och resurssidan. Bara så att ni vet vad ni har att vänta och att jag inte försvunnit bort utan ägnar mig åt sådant som så småningom kanske kan komma er till gagn…
Ha det gott, god lördag afton!
eller
Thai qi på svenska
De var tre till antalet. Två tjejer och en kille. Killen var äldst, kanske 9-10 år. De kom gående uppför backen och frågade om de får titta på. De tog sikte på mattställningen som stod några meter ifrån mig och kravlade lätt upp på den. Alla tre munnarna var blålila och avslöjade obarmhärtigt vad de tre hade haft för sig ute i skogen, den skog de precis kommit från. De pratade tyst med varandra. På arabiska kanske. Eller kurdiska (jag måste medge att jag inte riktigt hör skillnaden även om det lär vara en världsvid skillnad). Killen var den som talade med mig, ställde frågor. Efter en liten stund, precis som jag var inne i rörelsen ”fånga rävens svans” frågade han ”Yogar du?” -”Något sånt” svarade jag, utan att tappa koncentrationen. ”Då vill vi inte se!” ropade pojken och som på en given signal sprang de bort till gungorna tio meter bort. De två flickorna smygkikade på mig men vågade inte säga så mycket. ”Tror du på Gud?” ropade killen, lite utmanande. ”Ja!” sa jag, ”tror du?”.
Han blev tyst en stund: ”Vet du att man framkallar onda andar när man yogar?”
Han var allvarlig; det var en allvarlig fråga. ”Det tror jag inte” sa jag, ungefär samtidigt som jag avslutade med en namaste-bugning. När jag vända mig hade barnen redan sprungit iväg. Jag insåg plötsligt hur skrämmande jag måste te mig. Här står jag och framkallar onda andar. Det är klart att de inte vill se. Att jag är otäck. Lite spännande också men mest otäck.
”Så märkligt egentligen” tänker jag när jag knallat upp för trapporna till lägenheten. Vi lär oss vissa tankemönster, vissa attityder och vissa förhållningssätt, vi lär oss vad vi skall vara rädda för och vi lär oss det för att skydda oss själva och andra… Det är egentligen samma system som fungerar vid traumatiska hotsituationer. När vi inte lyckas med fight-instinkten (pojkens verbala attack), flyr vi (barnen valde först att ”inte se på”, sedan att försvinna bort, rent fysiskt), -flight.
Lyckligtvis tvingades barnen inte till någon freeze-respons, -det blev ett hanterbart hot som de inte traumatiserades av. Deras försvarssystem fungerade alltså utmärkt. (Det är ett gott tecken, då kanske de kan hantera även andra potentiellt hotfulla situationer på liknande sätt.)
Lite dumt känns det ändå. Jag blev ett potentiellt hot idag som triggade barnens system för defensiva handlingar (Defensive Action Systems) och ändå var det ju inte ens yoga jag sysslade med; det var ju thai qi…
Eller
Varför det är så svårt att komma igen
”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).
När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.
För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.
I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.
Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.
Semestern är definitivt förbi. Det är höst. Otvetydligt, tveklöst och solklart -höst. Det var riktigt trevligt att träffa ”mina” tanter idag. Det är ett tag sedan. Tiden rinner ju iväg och rätt som det är så kallar vardagen på en igen. Jag var alltså till näringarna och satte mig vid min drejskiva för att åstadkomma underverk. Någon fantastiskt skapelse blev det kanske inte men det kändes bra. Jag kände mig hemma, -i mitt rätta element. Det blev en del vackra ord sagda också. Tanterna verkade glada att se mig, sa saker som att jag är fantastiskt som skulptör, att jag är jätteduktig, verkar pigg (är inte det förresten något man brukar säga om äldre fordon?) och att jag alltid är så glad av mig.
Jag smälte såklart och blev ändå gladare än vanligt. Vem tycker inte om att få komplimanger av det slaget, särskilt som jag vet att de inte sades bara ”i all välmening”, -de menade det också?
På datafronten är det sämre. Mitt exemplar av word (som jag köpte i våras) har gett upp och jag har lite problem att få rätsida på det igen. Jag är annars rätt så god vän med min dator, men just nu så är jag på kollisionskurs med de mjukare delarna av den. (Detta betyder också -ytterligare- förseningar i informationsbladsflödet och lite av det andra materialet jag har sparat i doc-format. Beklagar detta.) Helt kort har det ändå varit en skaplig dag. Mycket tankar snurrar runt. Jag har funderat på detta med identitet (mitt förhållande till den egna identiteten är en smula förvirrande, vilket, -mot bakgrunden av sakernas tillstånd, inte är så väldigt märkligt när allt kommer omkring) och på tvångsmässigt tänkande i relation till moraliska frågeställningar. (Det är förmodligen något som jag kan återkomma till när jag känner att jag har den tid och passion som behövs, just nu har visserligen tiden men inte lusten. Vi får se. Komplicerat är det hur som helst.)
Ha det!
Läsarinflik