Hittade länken till Bill Withers – Lean On Me på en sida jag besöker ibland, -och kände att den talade till mig särskilt just nu. Det är en sådan låt som passar in lite nu som då för de flesta. Jag tror att den person som jag behöver den här förmodligen inser att det är till honom. Smörigt, javisst, men en gest allikevel som jag hoppas talar för sig själv.
Det har varit en del dagar med en hel del funderande och lite mer jobb än vanligt. Försöker att hitta min roll i sammanhanget på mer än en front. Samtidigt känns det som jag är på väg att hitta hem. Behovet av att dela med mig har ökat. Jag vet bara inte ännu riktigt hur.
Ha det gott alla!
Det börjar bli dags att lägga sig. Kvällen håller på att övergå i natt. Jag har ägnat dagen både åt förberedelser inför ett möte senare i veckan och så har jag läst på lite grann, uppdaterat trauma-agendan och försökt uppdatera mig på forskning från 1989… (tro det eller ej, men det finns områden där forskningen som var då är lika aktuell nu.) Har också, nu ikväll läst ut ”Got parts?” som jag köpte här om dagen, men är ännu inte helt redo att rekommendera den till alla och envar. En liten rekommendation kan jag slänga in, men det gäller de som har kommit en liten bit på väg, inte slaviskt följer alla anvisningar, som vågar ifrågasätta och som går i egen terapi…
Skall nu mumsa klart på den sista våfflan innan jag går och lägger mig. (Tack Je! -som hade vänligheten att ha med sig ingredienserna inför den helt oväntade våffelkvällen vi fick här… Våffelhjältar, -visst finns de!)
Eller
Cyberkärleken och ensamme Orvar
(Nej jag kommer inte att förklara det mer ingående i texten heller…)
Eftersom jag just nu håller på att dels damma av gamla nätadresser till viktiga sidor inom traumaforskningen (måste ju kolla att de fortfarande är gångbara och att det inte hänt något extraordinärt) och dels letar nya kontakter, surfar nätet och letar bloggar inom traumasfären etc. så har det kommit att bli ganska många timmar tillsammans med min laptop Late Laban, timmar som återigen gett mig känslan av att vara en i mängden. -En i mängden av dem som intresserar sig för trauma och traumabehandling, -och som också valt att fördjupa sig, lära sig mer och sedan också dela med sig av sin nyfunna kunskap. Det är en skön känsla. Vi är ändå ganska många.
Det är nätverksskapande och kunskapsutbyte som är på agendan. Mina drömmar börjar leta sig över Atlanten, -lyckligtvis behöver man inte lösa in någon flygbiljett när man väljer nät-vägen (även om ett besök -in vivo- inte skulle sitta helt fel). Korrespondera kan man göra ändå och det är en ganska ljuv känsla, dels när man upptäcker något nytt, eller när man stöter på någon gammal bekant tanke som i ljuset av några års ny erfarenhet ser så annorlunda ut. Ibland är det bara roligt att kunna säga ”ja, visst är det intressant. Det du skriver där har jag aldrig tänkt på tidigare. Tack för inspirationen!” Oftast lämnar jag inte spår efter mig. Jag läser, nickar för mig själv eller skakar förvirrat på huvudet och klickar vidare, till en annan del av världen. Mitt i allt detta känner jag mig levande. Att Word lagt av, att räkningarna är obetalda (det är de inte, men det lät så bra i sammanhanget) och att jag egentligen borde ägna mig åt något annat, mer ”jordnära” (som att diska disken nere i köket) spelar ingen roll. Det är min egentid. Jag gör som jag vill.
Läsarinflik