Triumfen över Traumat

Snart kan jag titulera mig ”paragrafryttare” eftersom jag har visat mig ha en alldeles otrolig förmåga till paragrafrytteri å det senaste. Det är ibland skrämmande att lära känna nya sidor hos sig själv, ibland känns det lite skamligt dock att märka att de sidorna man precis upptäckt inte alltid är de bästa.
Det handlar naturligtvis om småsaker också i mitt fall, som så ofta när man hänger sig åt paragrafrytteri. Denna lilla hobby har kommit att utvecklas till en passion -och har framträtt med all önskvärd tydlighet också i en hel del sammanhang som jag inte haft i att göra, -egentligen. Nu skriver jag lite för att skrida till korset och erkänna min svaghet när det gäller detta och för att försöka utröna vad det hela grundar sig i. För i ärlighetens namn så vill jag inte gärna bli en fullblods-besserwisser. Jag måste alltså hejda mig innan det är för sent.

I det ena sammanhanget -vill jag dock påpeka- är paragrafrytteriet möjligen försvarbart för att inte säga också berättigat (någon måste ta rollen av tråkigt paragraf-lejon i sådana fall och jag har uppoffrat mig med stor entusiasm och glädje). Det rör sig om juridiska bestämmelser som bör tillämpas utan oklarheter. Men det andra rör sig bara om ren och skär enfald och kanske en gnutta akademikerstolthet. Det andra vi talar om är terapeututbildningar av varierande slag.

Det började med att någon sa sig vara legitimerad KBT-terapeut och det visade sig handla om en kortare kurs som resulterade i ett diplom, något som alltså inte alls motsvarar en legitimation. Jag blev lite gnufflig och gick omkring och var sur över att ”vem som helst tydligen kan bli terapeut numera”. Min sårade (akademiker)stolthet tillät mig inte att erkänna att kunskap inte alltid kan eller bör räknas i akademiska poäng. Ändå var det inte riktigt hela irritationen som satt där. Jag märkte till min förvåning att jag missunnande personen jag mött titeln terapeut, just eftersom hon ju ”bara gått en kurs”. Min starka reaktion gjorde mig också nyfiken, för varför reagerar jag så starkt på just detta?
Handlar min reaktion om mina högst privata funderingar och min egen självkänsla och yrkesidentitet, -eller handlar det om en oro för eventuella allmänsociala konsekvenser för dem som söker hjälp? Eller är det kanske lite av bägge?

Jag är socionom med steg-1 utbildning. Det är med andra ord ganska mycket som återstår innan jag kan kalla mig legitimerad psykoterapeut. Möjligen stör det mig då att jag efter förhållandevis många års studier ännu är så långt från ”målet”, medan människor runtom mig går på en 48-h kurs och vips är klara -certifierade psykoterapeuter. Ändå har ju även jag den möjligheten, men har inte tagit den , -varför inte, kan man ju fråga sig. Ja, varför inte? Det finns ett myller av terapeututbildningar. De varierar i omfattning, inriktning, förkrav (inom de ”fria grundutbildningarna” är regeln att inga förkunskaper behövs) och pris. De flesta av dem tror jag är givande. Man lär sig säkert något. Men någon kvalitetsgaranti finns inte. Och det papper man får är ofta i praktiken ganska värdelöst, eftersom det inte finns några riktiga restriktioner kring vem som får arrangera den typen av utbildningar. Det blir minst sagt förvirrande.

Folk flest vet ingen skillnad på legitimerad och certifierad (är min gissning). Det låter ungefär likadant. Kanske handlar mitt paragrafrytteri i det här sammanhanget om att jag vill att folk skall se min kompetens och inte räkna ner den i förhållande till den person som har en kortare terapeututbildning? (Det har hänt och det är onekligen frustrerande.) Eller så oroar jag mig i allmänhet för människors möjlighet till adekvat hjälp, just eftersom det är så otydligt vad som är vad, att ingen kan förväntas veta vilken kompetens den aktuella terapeuten faktiskt besitter. Det gör att allt känns osäkert. Och värst är att människor inte verkar ens känna till det.

Det mest omtumlande i sammanhanget när jag analyserar min egen reaktion är ändå att det mesta faktiskt i slutändan ändå handlar om mig och min akademikerstolthet och självkänsla. Det känns frestande att gå en kurs för ett pappers skull, så att jag kan säga att jag är terapeut, ändå -varför skulle jag göra det? I teorin kan jag kalla mig terapeut i alla fall, eftersom regelverket ser ut som det gör. Men när jag tänker så blir hela diskussionen så bisarr. För varför skulle jag kalla mig för något jag inte är? Nej, jag är socionom, med grundläggande utbildning i psykoterapi (steg-1) än så länge. Och det är jag stolt över. Jag fortsätter att läsa och lära mig och kanske blir det också steg-2 någon dag. När tiden är mogen. Vi får se.

Under de senaste veckorna har jag kunnat notera ett visst flyt. Saker har gått lättare en beräknat. Saker som inte borde lösa sig har gjort det. Oro jag haft, har lättat, -också för sådant som jag inte kunnat påverka det allra minsta. Och såhär lagom till advent känner jag mig ganska tillfreds. Egentligen vet jag inte om jag har mer flyt än vanligt. Förmodligen har jag ungefär lika mycket flyt som vanligt, -men jag upplever att jag har mer. Jag är i stämning. För det är väl så att jag lika väl hade kunnat muttra om hur eländigt allt är om man nu skall vara riktigt krass, men det känns bra nu.

Allt beror bara på ett par små saker som vänt och nu går rätt väg. Jag får förmodligen jobb precis på den arbetsplats jag helst vill. Jag skall tillbaka till utbildningsväsendet och jag trivs där. Drömmarna flyger ovanligt högt. Jag har börjat tro på mig själv igen. (Och det var på tiden…)

Det känns just nu för mig som att jag befinner mig mitt uppe i förberedelserna inför någonting. Riktigt vad detta något är blir svårt att klä i ord, för jag vet egentligen inte ens själv vad det är. Jag brukar få som råd att ta ut det ena järnet ur elden innan jag sätter in det nya. Av någon anledning passar det mig inte riktigt. Av den anledningen har jag under de senaste dagarna satt mig in i lagstiftningen kring grundandet och bedrivandet av idéella föreningar (även näringsidkande sådana), börjat fila på en hemsida, börjat sticka på en ny babykofta (trots att den jag höll på med innan bara är nästan klar-och förresten, ni som inte stickar, börja med det, -det är terapeutiskt) och gjort skisser inför näringarna imorgon (tänkte göra en serie koppar som jag lovade Pe redan för rätt så länge sedan och som faktiskt också redan är betalda).
Missförstå mig rätt, -jag färdigställer också saker, -men jag finner det största nöjet i processen och i skapandet av idéer. Jag borde alltså egentligen njuta av tillståndet jag nu befinner mig i, -av förberedelserna, men jag känner är inte helt övertygad om att det jag känner faktiskt är entusiasm denna gång. Jag tror jag känner vilsenhet. Ren och skär och helt lagom vilsenhet som också den hör till processen.

Så…; välkommen vilsenheten! Vad har du att berätta för mig?

Eller

Varför det är så svårt att komma igen

”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).

När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.

För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.

I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.

Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.