 |
Det jag tänkte att jag ville ta upp direkt när jag masade mig upp i morse handlar om kontroll.Behovet av att ha kontroll eller vara i kontroll. Som om kontroll i sig är själva existensen – utan den, ingenting (ursäkta, blir lätt filosofisk när jag går upp om morgnarna. Kanske beror det på sömnmedicinen jag har för vana att knapra på vid sänggående?).
I vissa hänseenden kan man kanske anse att jag är tvångsmässig. Jag behöver kontrollen. Den behöver mig. (Inbillar jag mig.) |
I grunden handlar det förmodligen om otrygghet. Jag försöker skapa trygghet genom kontroll. Det kan handla om patetiska detaljer, som att ha böckerna i rätt ordning (vilken ordning som är rätt varierar dock och med x antal hyllmeter blir det lätt ganska mycket jobb att ändra ordningen), eller så kan det handla om konkreta saker, som att inte ha någon som sitter rakt bakom mig (-för att skydda mig mot alla eventuella attacker). Det har lett till en vaksamhet som tar ut sin rätt. Jag blir trött och när det blir för mycket dissocierar jag. Då orkar jag inte.
Kontrollen äger mig.
Avsikten är för min del att äga.
(Skall nu bege mig av till näringarna snart för att där försöka låta bli att kontrollera -allt för mycket- den flödande kreativiteten.)
 |
Nöden har ingen lag. Det är känt sedan länge. Lyckligtvis hade jag sugrör hemma och resten följde av sig själv. Det är ju trots allt så att människan under inga som helst omständigheter klarar sig utan kaffe. Under dagen idag har jag intagit all föda med sugrör. Så också frukostkaffet. Av någon anledning smakar kaffe annorlunda genom sugrör (testa så får ni se). |
Eftersom jag har problem med smärtförnimmelser (- jag märker inte alltid när saker gör ont) så gäller det att vara lite försiktigt, för även om jag inte känner smärta, så bränner kroppen sig ändå. Och eftersom jag bestämt mig för att förhålla mig till den stackars kroppen med viss respekt så blev det till att vänta, blåsa, vänta lite till -innan jag sög i mig det halvljumma eländet. Men det var det värt. Vad vore livet utan kaffe?
Ibland är traumat mer påtagligt än triumfen…
För att ta det hela från början; Efter en uppväxt som kantats av orala övergrepp har just detta -att något forceras in i munnen- blivit ett stigma. Det är inte i sig så konstigt, eller ovanligt, tvärtom, -det är en upplevelse jag delar med många. Lyckligtvis har jag goda kontakter till sjukhustandvården och fick igår åtgärdat (ja, alltså, de drog ut en tand som gjort sitt här i världen) en del av mina tandproblem.
För att rosa personalen ytterligare skall jag säga att min lokala sjukhustandvård har god förståelse för de svårigheter vi som varit utsatta har för tandläkarbesök och dito behandling. Det som krävs är att man talar om sin oro så löser sig det mesta, det jag vill säga är, -det kan vara värt ett försök att vara öppen med sin oro… nåja…
Hur som helst så vaknade jag i morse utan några direkta minnen från gårdagen. Efter att under dagen idag suttit och spottat blod mellan små powernaps (som har tagit större delen av dagen i anspråk) så har jag grubblat på detta med svårigheterna att ta in främmande föremål i munnen och de minnen det väcker. Ibland har jag t.o.m. svårt att använda mig av tandborsten, trots att jag själv är den som håller i den. Det är sådana tillfällen som får mig att känna att traumat triumferar över mig och inte tvärtom.
Säkert kommer jag att ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv, men just nu, mellan spottkopparna (det gjordes en liten biopsi också) så sitter jag här och är ganska ynklig. Imorgon skall jag triumfera igen, men inte idag. Idag skall jag bara tycka synd om mig själv…
Privat: Har under dagen idag inte gjort mycket annat än suttit på läkarjouren inne i centrum och allt detta bara för att jag blödde ur örat imorse när jag vaknade. Det visade sig att det inte var något att bekymra sig över men när det beskedet kom var klockan redan halv fyra. Min förnimmelse av smärta är lite svårdefinierad så jag visste helt enkelt inte riktigt om det gjorde ont eller inte. Knepigt värre alltså. Det är en bieffekt av den förmåga jag upparbetade som barn. Jag vet helt enkelt inte vad kroppen försöker signalera eftersom jag inte uppfattar sensationerna korrekt. Alla signaler måste tas på allvar. Det är det jag håller på att lära mig, så jag antar att timmarna på läkarjouren ändå fyllde en funktion.
| Det finns dagar när jag blir riktigt rabiat och allmänt bitsk och ogin (kinkig hade det förmodligen hetat ifall detta vore en reklamfilm). Den här dagen (de sista par dagarna) har varit något av en sådan dag. Jag har inte haft lust. Inte haft lust att gå och handla (fast jag verkligen borde). Ingen lust att gå till näringarna eller att socialisera. Det har varit en dag när människor har varit -jobbiga. Jag har fått anstränga mig för att inte uppfattas som kort och otrevlig. |
 |
De dagar när jag känt mig allmänt okomfortabel och snudd på asocial brukar det finnas en sak att göra (när jag tänker efter är det nog mer än bara en sak, men nåja…),-nämligen möblera om. Det är förmodligen mer än ett halvt år sedan det senast hände (inte varje dag alltså).
Hur det känns nu, såhär efteråt?
Jo, det känns alldeles förträffligt. Tror nog att jag skall orka vara vänlig, glad och trevlig igen.
t.h. Big Z testar den nya rumsordningen.
På svenska är utbudet av informationsmaterial om kroppsminnen; somatoforma minnen förhållandevis knapphändigt. Av den anledningen publicerar jag här ett litet kompendium om kroppsminnen. Informationen i kompendietbaserar sig i första hand på Ellert Nijenuis och Onno van der Harts forskning och studier på temat. Filen nås genom följande länk: Kroppsminnen
Klockan börjar bli mycket och jag vill kortfattat ge en resumé av dagen, som började på bästa tänkbara sätt, -en skön morgondusch följt av ett par frukostmackor och så det heliga, -högt värderade kaffet (fairtrade bör påpekas). På förmiddagen ägnade jag mig åt näringarna, -jag var alltså i keramikverkstaden och ägnade mig åt skapande. När jag kom hem gick jag och lade mig. Jag var helt enkelt så trött efter fyra timmars koncentrerat skapande att jag måste sova några timmar. Nu har jag nyss kommit he från ett biobesök med min vän B.
Dagens frågeställningar: Hur mycket skall jag berätta åt dem jag delar studio/verkstad med? Hur mycket behöver de veta om mig? Om min dissociativa problematik; om mitt trauma? Vad är lagom? Var går gränsen? Har jag rätt till min egen integritet?
Vi har delat studio i över ett år. Ändå vill jag inte berätta. Jag vill inte. Kanske skäms jag? I så fall har jag ingen grund till det. Skammen är inte min. Ändå är det svårt.
| Privat: Förmiddagen gick i den heliga terapins tecken. Det var en bra session, -den första sedan jul och det kändes bra. Öppenhjärtligt och för mig utvecklande. När jag kom hem på eftermiddagen stupade jag rakt i säng, som om jag inte sovit på hela natten. Jag drömde en lösryckt dröm om en kolonialtida kvinna (jag själv kanske?) med hemliga meddelanden som hon fick i en ihoprullad grön boll(!). |
 |
Hon blev våldtagen av värdhusets son och skulle sändas iväg men stred för sin rätt att inte skuldbeläggas… Ja, det var den röda tråden. Hur det slutade vet jag dock inte. Kanske blir det att fortsätta nu i natt?Senare under kvällen fas-3 dissocierade jag. Det är länge sedan det hände senast. Kanske var det så att terapin väckte någonting? Eller drömmen?
Dissociation:När man talar om dissociation kan man tala om ett dissociativt spektrum med flerafaser. Uppdeleningen kan ske på fler sätt och det kan bli lite förvirrande vad gäller att få klarhet i vad som är vad. Ur ett praktiskt perspektiv kan man se på dissociativa episoder i treolika faser. Fas-1 är en tämligen ätt dissociativ episod som ligger i struktur och uttryck ganska nära det som man kallar för ”highway hypnosis” eller djupt dagdrömmeri (en del forskare räknar dessa tillstånd som nämnts som-icke patologisk- dissociation). Det krävs sällan väldigt mycket för att man skall vakna ur dissociationen. Oftast krävs bara att någon bockerar synfältet, knuffar till en i axeln eller ropar ”hallå!” (eler något annat) . Fas-2 är snäppet djupare, där man inte väcks lika lätt. Vid tillfälle av dissociativa delidentiteter befinner man sig inte sällan i fas-2 när andra delar av det egna jaget är dominerande (framme). Fas-3 är ett mindre vanligt förekommande läge där kroppens temperatur ofta sjunker och andningen går ner. Ofta blir man onåbar, medvetandet gör reträtt och ingen alls befinner sig ”ute på scenen”. Om detta tillstånd har inte skrivits så mycket, men jag skall försöka leta fram några forksningsrapporter eller studier i ämnet. Återkommer gällande det.
Läsarinflik